Jag skrev mig in i ensamhet
jag snubblade på orden,
det var en kulen höst och skuggor flög
så rastlöst över jorden
Och över alla nakna hav och över alla länder
föll månljus över glömda barn
och höstens trötta stränder.

Så gråt,
jag grät för ord
som aldrig nånsin mer ska finnas
För alla dom som
slutat andas
och som ingen mer vill minnas

Det var så kallt
jag söp mig full

det liksom gungade bland blad och mull

det gungade bland träden
och vindar värmde världen

Och vinden slöt sin mjuka famn
jag var ett skepp på väg
mot dödens hamn

jag var ett blad som dog den natten

jag var ett regn
av salt och vatten