En natt drömde jag att jag inte fanns längre. Det är eftermiddag istället för natt men jag ligger fortfarande i min säng. Min fru befinner sig i sängen bredvid och vilar middag. Jag följer hennes ansiktsprofil med blicken och ser att hon blivit gammal. Andhämtningen är kort och har ett svagt pipande läte.

Då sticker min dotter som nu blivit vuxen in huvudet och säger att kaffet är klart. Hennes röst och rörelser har blivit tyngre. Det finns något i hennes tonfall som vittnar om att hon blivit mamma. Mig tar hon ingen notis om.

Med sävliga rörelser reser sig min fru upp och viker ihop filten. Händerna är tunna men ådrorna tjocka och framträdande.

När hon går förbi min sänggavel ser hon på min tomma sängplats där jag ligger osynlig. Blicken är förödande tom. En sorts spegelblick. Inför den slås jag plötsligt av vidden av att inte finnas till. För mig har inte beretts någon plats vid kaffebordet. Vid min stol i köket ligger en hög tidningar. I badrummet står min rakapparat och samlar damm. Att den finns kvar kan tyda på att jag dött nyligen. Men den stig jag vandrat håller på att växa igen. Det kommer att sluta med att mitt liv försvinner spårlöst. Som om jag aldrig funnits.

Jag grips av ångest och vill ge mig till känna, säga att jag fortfarande lever. Men trots mina ansträngningar förändras inte min frus blick. Den varar likväl bara ett ögonblick. Sedan fattar min dotter armkrok om sin mamma. Jag försöker ropa efter deras ryggtavlor som försvinner nerför trappen. Men de hör inte.

Då vaknar jag. Det är natt och jag ligger fortfarande i min säng. Bredvid mig sover min fru. Hennes andhämtning är djup och stadig. Huset är fullt av sovande människor. I triumf rör jag mina händer i mörkret och fylls av ett glädjerus över att få finnas. En outsäglig lycka att ännu få ha tid tillsammans…