Fråga: Varför ska man använda bundna versmått? Är sådana former inte bara krångliga och alltför bindande för innehållet? Är det inte bättre att skriva "fri vers"?

Mitt svar: Det är roligt(speciellt för en som jag som aldrig löser korsord), så att säga knep och knåp. Och sätter en i förbindelse med århundraden ja årtusenden av poesi och poeter, ett historiskt perspektiv. Speciellt bra om man vill skriva rytmisk poesi, alltså poesi i just versform.

HEXAMETER är lite svårare att knåpa ihop än de föregående. Alf Henrikso säger i sin bok att där de fem första versfötterna ska utgöras av "daktyler"(taa ta ta, alltså en betonad och två obetonade, en fallande rytm) och den sjätte en "spondé"(taa taa, alltså två långa stavelser med jämt fördelad betoning)

Den grekiske diktaren Homeros(Iliaden och Odyséen, två berättande dikter som tillhör våra äldsta upptecknade) skrev på hexameter för över två tusen år sen. Den har sedan använts huvudsakligen använts för ""episk"(berättande) och didaktisk(lärande) dikter.
Den svenskfinske poeter Ludvig Runeberg tillhandahåller följande exempel på två såna hexameterrader:

"Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen,
än har orren sin stig och tjädern nära min koja -"

Eller en egen rad:

"Skönaste varelse o kvinna är du som jag älskar varsamt"...som kanske inte är helt perfekt men jag ska också träna och skriva ett helt poem så smån ingom...