Jag.
Sandra.
Jag går fri.
Muren är riven, men jag går fri.
Fri från skuld.
Men ingen är fri från skuld.
Allt delas i två.
Av muren.
Vare sig muren är riven eller inte.
Det går fortfarande en mur rätt genom mitt hjärta.
En mur som delar av då och nu.
Skulden finns på båda sidor.
Friheten finns nu.
Jag föddes i Berlin och jag har levt längre i Sverige än där.
Där fanns en mur.
Den delade människor.
Människor på båda sidor.
Mitt itu.
Familjer blev delade.
På var sin sida.
Itu.
I det som kallades Östtyskland delades människorna.
Ständigt denna delning.
Halva befolkningen övervakade, bevakade och angav den andra hälften.
På det sättet var alla sysselsatta.
Kurragömma i stor skala.
Att födas och växa upp i den världen där muren med soldater och taggtråd blev en sinnebild för muren mellan människorna, genom människorna och... ja genom livet och genom döden.
Hur kunde man leva där?
Man kunde leva där!
Det gick till och med att bli kär där.
Föda barn där.
Arbeta, äta sig mätt, supa och vara lycklig där.
Men det fanns murar.
Jo, det gjorde det.
Oigenomträngliga murar.
Det var då.
Muren i mitt hjärta består.
Muren i Berlin har för länge sedan plockats ned i småbitar och sålts som souvenirer.
Mitt hjärta är också fyllt av souvenirer.
Krimskrams och kärlekar.
Försakelser och förälskelser.
Längtan och nedstämdhet.
Konflikter och försoning.
Muren jag lämnade bakom mig följdes av nya murar som jag också lämnade bakom mig.
Flera äktenskap som bara föll i småbitar och såldes som souvenirer.
Som krimskrams.
Murar som kanske inte var lika höga.
Murar som stengärdsgårdarna jag har sett på Öland.
De delar upp åkrarna och fälten.
De delar upp grödorna.
Grödorna som inte skulle kunna växa om man inte först, för länge sedan, mödosamt rensade den kalkhaltiga jorden från alla dessa stenar som gärdsgården byggdes av.
Stenarna som måste bort för att man skulle kunna plöja jorden för att så.
Och skörda.
Sådana är fälten i mitt liv.
Mellan murarna.
Genom hårt slit uppbyggda av allt tungt som legat i jorden.
Under det gräs och under de blommor jag först såg på markytan.
Som fångade mitt intresse.
Min lust.
När muren var byggd, stannade jag aldrig kvar.
Om det var rastlöshet?
Nej, det gick bara inte att stanna kvar.
Gjort var gjort.
Anblicken av muren skulle ha varit en ständig påminnelse om allt tungt som legat i orden.
Orden som staplats på hög.
Som långa meningar och meningslösheter.
På väl synlig plats.
En stoppskylt som aldrig undgick en.
Nej, jag måste syresätta mitt liv och gå ett varv till.
Det här kan inte vara allt!
Vad är mitt liv värt om det slutar vid en mur?
Jag vet.
Jag vet människor vars liv slutade vid en mur.
I Berlin.
Mina egna personliga murar har inte stoppat mig.
Jag har tagit mig över.
Vidare.
Varje gång.
Det handlar om att överleva.
Det handlar om att bli fri.
Igen.
Från en begränsad frihet till en obegränsad.
Så har jag känt det.
Så har jag upplevt det.
Innan nästa mur är byggd.
Och nästa.
Så varje åker och varje fält är ett andrum.
Ett kapitel i en bok jag skriver med min egen själs bläck.
En station, en hållplats för de bitar och stycken som visar var jag gått.
Var jag älskade och led.
Var jag skrattade och stred.
Var jag straffades och teg.
Åkerteg.
Jag kan fortfarande, om jag vänder tankarna åt det hållet, se över murarna i mitt liv och betrakta vad de avgränsar.
Vad de rymmer.
Där finns förhoppningar och planer.
Heta vilda tokflörtiga lekar.
Mellan två murar kom mina barn till världen.
Sedan inga mellan de andra murarna.
De var ett sätt att kapsla in det jag varken ville eller kunde ta med mig vidare.
Det som måste bli kvar.
Som det som blev kvar i Berlin.
Allt gick inte att ta med.
Jag ville inte heller.
Jag har en koffert i Berlin.
Jag med.
Men jag har slängt nyckeln till koffertens lås.
Muren i mitt hjärta kan jag inte riva.
Jag lever på båda sidor om den.
Mitt blod pumpas runt, runt och över muren.
Det syresätts och går ett varv till i min kropp.
När det återvänder – från öst, alltid från öst - är det anemiskt och väntar på nästa slag och nästa för att åter bli mättat av det frigörande syret.
Mitt liv går vidare.
Kanske mot en ny mur som avgränsar det jag är nu, det jag gör nu och det jag andas nu.
Så jag kan gå vidare utan allt för mycket bagage.
Som när jag lämnade Berlin.
Och kofferten.
Och slängde nyckeln...