Scen I

Scenen tänds. En ung man ligger sovandes i förgrunden, höjd i dunkel. I mitten av scenen längre bak sitter en äldre man vid ett bord. Han sitter försjunken i en gammal bok som han bläddrar i en lång stund, sen tycks han lägga märke till publikens närvaro, lyfter blicken och säger.

Eforus: En dag har gått i våra liv och det fruktade dagsljuset tynar bort i skymningen. Så leds vi mot kväll, och pendelns gungning i det vita rummet upphör att vara oss en frestelse. Ty allt är stilla, om så världen förbjuder oss att inse det.

Han tar en klunk ur vattenbägaren som står på bordet, tömmer det och ställer tillbaks det, sitter så en stund och blickar stumt ut över publiken.

Eforus: Mitt vatten är slut.

Han tittar ut i logen och ropar.

Eforus: Max, Efraim, fyll på min bägare, skynda er, det är inte långt kvar nu.

In kommer en vitmålad man i svarta kläder med en vinkanna i handen. Han ställer ner den på bordet framför Eforus. Faller på knä och bugar sig inför honom och säger.

Max: Jag ber att få tacka ers högvärdighet med den djupaste nåd.

Eforus: Snälla du res dig upp! (Max reser sig upp) Har inte både du och jag blivit för gamla för den sortens lekar, har du glömt att alla meningslösa trivialiteter och artighetsfraser tillhör den gamla världen. Nå vad säger du Max min muntre tjänare.

Max: Jag är stum Eforus, ni bländar mig med er vishet.

Eforus: Tänkte väl det min gosse, men se här kommer vår käre vän Efraim, välkommen stig på.

In från motsats håll kommer Efraim i liknande sminkning och klädsel. Han är sprudlande och glad och utbrister skrattande medan han omfamnar Eforus.

Efraim: Å du din gamle gubbe, vad jag är glad att jag får se dig igen, jag hade nästan på att tappa hoppet där inne.

Eforus tar tag i hans armar tittar på honom och säger.

Eforus: Jaså det säger du, du är allt bra märklig du, åtrår dina vänner som en hund sin tjänare, med djupaste kärlek men med gränslös tillgivenhet som driver dig till vansinne.

Efraim släpper greppet om Eforus och går sakta baklänges med en skärrad min.

Efraim: Snälla ni, ni sårar mig…

Eforus: Seså tänk inte på det, ni har ett uppdrag som har ålagts er, snart är en utlovade timmen kommen, och se (pekar upp i taket) kvällsljuset tränger in genom takfönstret.

En stråle från taket lyser upp den sovande mannen. Cello musik. De tre tittar på mannen som ligger på golvet.

Efraim: Se där ligger han nu så stilla framför oss.

Max: Precis som det var lovat, (Han vänder sig om mot Eforus) Nå vad väntar vi på, ska vi inte skynda oss på innan det är försent.

Eforus: Ta det lugnt snälla du, du är alldeles för ivrig för det eget bästa, förstår du inte att människorna är ömtåliga varelser, de ska behandlas med det frommaste intellekt och den varsammaste hand, deras kroppar är som glas och det ynkligaste ord som tränger fram mellan dina läppar kan fördärva deras flyktiga väsen för all framtid.

Under tiden går Efraim långsamt fram till mannen, lägger handen på hans panna och säger.

Efraim: Se en sådan vacker liten skapelse jag vidrör med min hand, där vilar de slutna ögonen i den likbleka pannloben. Och där formas de spröda läpparnas krökning som i ett minne av forna dagars andning, ser ni de nattsvarta lockarna som ringlar sig kring öronen, och pryder det tysta ansiktet som svarta rosor över en likkista.

Max kommer fram och ställer sig om motsatt sida av mannen. Känner försiktigt över håret.

Max: Men känn så blöt hann är.

Eforus reser sig från sitt bord och säger.

Eforus: De måste ha badat honom, deras avsikt var att tvätta bort alla dofter som påminde om den gamla världen, han skulle stå naken och rentvättad inför den svarta porten, det var deras avsikt inte sant?

Max: Kom hjälp till och lyft upp honom.

Efraim: Tänk om han går sönder och vittnar bort i ett moln av damm som frösvinner ut över scenrummet.

Max: Låt det då ske, det är i alla fall bättre en att han ligger här och ruttnar, seså hjälp mig nu.

De lyfter upp mannen och börjar gå med honom bakåt i rummet. Under tiden går Eforus ut ur scenen kommer tillbaka igen med en stol som han placerar i mitten av scenen. Han går sedan bakåt och sätter sig längst bort i scenens ena hörn.

Max: Han är förbaskat tung för att vara människa.

Efraim: Det är han inte, det är bara du som är förbaskat klen, seså sätt ner honom nu, men vi måste göra det försiktigt.