Vattenringarna pulserar när jag bryter ytan med mina tår, allting så oförstört. I ögonvrån kan jag urskilja några eldflugors dans i skymningen, de bildar vackra mönster likt eldkonster. Och jag tror jag måste råkat svalt en, för det bränner så innanför huden. Den vågiga spegelbilden från vattnet tar min uppmärksamhet, den bildar ett dimmigt ansikte jag knappt kan skönja. Plötsligt inser jag, det går upp för mig så tydligt, att detta är mitt skri, mitt hjärnspöke. Försiktigt böjer jag mig över vattenytan och viskar den en hemlighet;

Du vet att istappar gråter, tills de förtvinar, men de dör aldrig ut... Precis som du.