Lilla barnet Blå undrade en dag hur sinnet kunde kännas tyngre än hennes stålhättsförsedda kängor.
Lilla barnet Blå undrade vad himlen har för färg då nattens stjärnor möter stadspollution såsom avgaser och gatlyktor, eller närmare bestämt gatlyktornas dimmiga smutsiga brandgula sken.

Lilla barnet Blå kom fram till att det enda sättet att möjligen ta reda på detta mysterium var att lägga sig i snön.

Lilla barnet Blå var medveten om att hon inte behövde ta suspekta preparat såsom lysergsyredietylamid, eftersom hon blev mycket förundrad bara av att skönja himlens nyanser och nykter sträcka ut handen framför sig.

Det kändes som att himlen var alldeles nära hennes rosiga kind. Det var som att den funderade på att hoppa ner och lägga i sig snön.

Lilla barnet Blå önskade inget annat.