Jag var ute och cyklade, känslan var härlig och befriande. Det var inte långt jag skulle, men plötsligt.

Den härliga känslan övergick till obehag. Ville bara fly. Känslan av att någon iakttog mig, den var skrämmande. Jag cyklade snabbare. Allt för att komma undan och allt för att glömma. Slängde en blick bakom mig, men ingen var där. Jag började andas tyngre, hjärtat slog allt mer och jag rös genom hela kroppen. De positiva tankarna dog ut. Jag försökte slita mig från känslan, men den vägrade försvinna.

Någon satt där bak på cykeln och stirrade mig djupt i nacken. Ännu en gång vände jag mig om för att se. Där fanns ingen. Hjulen rullade och jag trampade allt snabbare. Jag försökte dränka tankarna, men var gång blev de skarpare.

Rädslan smög sig närmre, greppade min fot och tog sig allt högre för var rörelse. Jag vred och vände på mig. Slängde skrämade blickar omkring mig, försökte slita mig låss, men tankarna blev skarpare för var tanke. Jag kände svettet rinna, över mina armar och ben. Skräcken följde mig i en hemsk mörk skugga och rädslan höll sig fast i var rörelse. Tårarna pressade framåt, men jag trängde de undan. Paniken slog mig hårt i magen, ett kraftfullt och intensivt slag.

Jag bar endast kjol och linne. Cyklade på en liten nätt cykel som glädjt mig i mina få år. Varma vindar slet tag i mitt långa choklad bruna hår som sken i solens stårlar. Runt omkring hördes fågla kvitter och sommarens sol gula blommor blommade som aldrig förr.

Bland ångest och panik, rädsla och oro var jag till slut framme. Slängde cykeln bredvid mig och rusade in. Innanför dörrarna var faran över. Lugnet kramade om mig varmt. En ljus ängel visade sig framför mig, jag kände hennes trygghet. Min bleka hud blev sakta dess like igen. Tankarna dog sakta ut och skuggan försvann i dess mörka gömmor. Föralltid.