Helt plötsligt känns allt fel

man har tröttnat.


Det söta, det begärliga är inte längre sött eller begärligt.


Det kantiga lilla kornet blänker inte längre,

sprider inte sin sötma över papillerna.


Besviket inser man begränsningen av sötmans tjusning.

Skakar lätt på axlarna, vänder, går därifrån.

Lämnar det bakom sig.

Undrar.

Var det inte mer än så?