Likt en färgglad orm som i morgonens
daggbestänkta gräs återspeglar solens strålar,
hänför den dina ögon. Den känns inte alls
motbjudande att ta på eller hålla i,
utan ringlar sig finlemmat runt din arm
och kittlar försiktigt dina sinnen.
För ett tag verkar det som om du obekymrat
kan njuta av dess sällskap utan att den fäster
någon större uppmärksamhet kring din person.
Så biter den till…



En lång stund stirrar du förvånat på de två
små blodsdropparna på din arm.
Du kan inte direkt avgöra om de kommer från
sår på din kropp – för bettet kändes knappt.
Så börjar det lite försiktigt att reta huden. Du
kliar och blodsdropparna smetas ut.
Du konstaterar osäkert att du är biten,
att huden är skadad.

Det är då dina vener brinnande börjar ropa
ut till dig att du är döende. Att giftet har börjat
verka. Och du kan först inte tro att det är sant. Att denna lilla till synes oskyldiga krabat precis
har mördat dig där den obekymrat ringlar sig
vidare på din arm. Öm och nästan kärleksfullt
nyfiken ser den ut att vara då den försvinner
ner från din arm och vidare på marken.


Ormens natur är att smygande attackera sitt offer
med dödande gift eller att förföriskt kväva sitt
offer till döds. Ibland en kombination av både
och…

Din okunskap om dess natur blev på ett cyniskt
sätt din egen död.



Paniken får ditt hjärta att fortare transportera
döden till ditt hjärta.
Fruktan leder sällan till goda handlingar.
Men som av Guds försyn ringer din telefon
och i ett alltmer förvirrat tillstånd svarar du
och ropar på hjälp.

En vän hör din nöd och ringer en annan vän.
Till slut når de rätt och hjälpen är på väg.

När väl hjälparen anländer är du svag men ändå
i stånd att förundras över att du varken blir
kittlad eller klemad med. Personen ser bistert
sammanbiten och allvarlig ut.
Han frågar dig allvarsamt hur ormen som bet dig
såg ut och med matt röst svarar du så gott du
kan.

Han tar fram en kall och vass nål, och sticker dig
i armen. Om ormsticket inte kändes mycket i
början, sticker denna dig betydligt mer.
Det gör förlamande ont när han pressar ut
vätskan genom nålen och in i din kropp.


Du ser hur han i ögonvrån tycks bli varse något.
Han stelnar till och biter ihop käkarna.
Har ser än mer allvarlig ut.
Du tänker försiktigt om din hjälpare i nöden.
Hur hans uppsyn sannerligen
skulle kunna ha mer att erbjuda.
Han ser på dig och du ser skamset bort då
du inser att han ser vad du tittar på och
att du tyckts ha förrått vad du tänkt på.
Han ler.
Ett kort, trött leende men full av förståelse.
Han klappar dig lätt på axeln, sedan reser
han sig upp och går beslutsamt bort mot
det som väckt hans uppmärksamhet.

Ormen.

Den ligger en bot bort och har nu gått i
försvarsställning. Du ryser av obehag
då dess aggressiva väsen och väsande
nu ger sig till känna och når dina öron.

Den ligger i skuggan och ser nu inte alls lika
tilltalande ut längre. Bara som en mörk hotfull
siluett. Din räddare går lugnt fram emot den
och du vet i ditt inre att han måste, samtidigt
som du fruktar. Du slåss av motstridiga känslor
inombords.

Ormen gör ett utfall mot din räddare och träffar
honom i hälen, men han tycks obevekligt
fortsätta. Ormen ringlar nu i flykt och väl ute i
solen igen, slås du av dess färgglada skönhet.

Du fruktar att räddaren skall misslyckas och att
ni båda skall dö. Du känner viss empati med
ormen som nu i sin flykt snarare verkar ynkligt
och vacker än dödsbringande och hotfull.
Då inser du att den är på väg emot ditt håll och
fruktan griper åter hårt om ditt hjärta.

Så vänder den väsande åter sitt huvud mot din
räddare och gör ett desperat utfall.
Sekunden senare landar hans känga på ormens
huvud och allt är över.


Nålens innehåll sprider sig i din kropp och
du känner varenda kubikmillimeter som den
återerövrar.
Om dess stick gjorde ont kompenseras detta mer
än väl, av den känsla dess innehåll nu sprider.
Svalka där det förut brann, värme där det förut
var kallt. Liv där förut död rådde.

Räddaren slår sig nu avslappnat ner bredvid
dig och talar såväl tröstande som förmanande:
Att du inte kommer att dö men väl hur nära
det varit. Om vikten av att se upp för
dödsbringande varelser, även de vackraste av
skapelser. Att förvisso allt är tillåtet men hur
allt inte är nyttigt.
Och somt till och med dödligt.
För såväl ande, själ och kropp.

Du är nu bortom dödens rand även om bettet
medförde vissa konsekvenser. I en tid framöver
kommer du att vara stel i armen och vissa dagar
kommer såret att göra sig påmint. En dag
kommer du åter kanske vara fullt hel.
Men du är lycklig. Du är vid liv.
Och en del har blivit så förgiftade att de varit
tvingade att amputera stora delar för att deras liv
skulle gå att rädda. En del får bära med sig
vävnadsskador för resten av sitt jordeliv.


Du tittar på den döde ormen där den ligger.
Solen skiner i det daggbeklädda gräset och du
ryser till när det glittrar där i gräset.
Den är verkligen vacker!