jag vänder mig bort
synen i västhorisonten

vänds inåt, på stenar av glas
reflekterar, memorerar

marmorstrimmor


över sig, gatan av sol
förblindar

allt är inte vackert
men detta är

bara jord och sten
nära varandra

växande in
i varandra


flätade syner, omålbara
överfärgsinnliga

transparenta men ändå
överljusaktiga


trummande liksom
vågorna kunde

trumma mot

en sten


invid en färgsprakande
självantänd

brasa