I trettiotvå år snart
har vi delat hem

denna tavla och jag

det sägs att
man inte skall fästa
sig vid världsliga ting

jag vet

att du inte är
min
respit tiden är
ovillkorligen slut

när vi möttes
första gången
var jag likt

hon på tavlan

en som alltid ville
vidare,
drevs att ta ut
ny riktning
gång på gång
och den sunda
rädslan
den
var tappad någonstans

jag tyckte bara
att de som höll
mig krampaktigt
i byxbenet
och bad:

tänk nu till,
vet du vad du gör

var besvärliga
och inget alls att
bry sig om

berg är till för
att bestigas, och
eftertanken,
den blev snabbt
förpassad till en
källarhåla med
ett tig och
håll dig kvar

jag trodde att
jag för det mesta
visste bäst.
och såg inte att
det ibland var fågeln
som faktiskt hade rätt.

idag så har jag
lärt mig lyssna
till fågeln som
håller i min byxa

lyssnar på den goda
rädslan som vill berätta
mig någonting

låter tanken
prova känslan
försöker att förstå….
om jag skall stanna
eller gå….

klappar så försiktigt
fågeln på dess huvud
och viskar vi skall våga
ett steg till…

jag lovar att ta det
så försiktigt för
jag är rädd precis
som du

jag har funderat ett
par månader,
vad som nu skall
hängas på din spik

så hittar jag en tavla
som min dotter
broderat och gett
till mig som gåva

med allt vackert
från naturen som
hon vet att jag
behöver för att
min själ
inte skall förtvina

och text utav Thoreau

Heaven

 is under

         our feet…

as well as

    over our

       head

nu kan jag ta farväl
och byta tavla på
min spik.

© Eva Langrath 2009