från en balkong
visar han henne månen
som gungar på molnen
en försommarkväll

och hon är trygg

en mörk vinterkväll
när månen inte lyser
kommer hon till ett vägskäl
och måste välja väg

nu är hon rädd

hon lyssnar inåt på sin rädsla
och inser
att hon både kan och vill
välja väg

hon måste bara lita
på sig själv

övning ger nog färdighet
till slut, tänker hon
och fortsätter att gå

hon tar rädslan vid handen

            *

de promenerar
intill vattnet
som frusit till is

solen och blåsten
leder dem en annan väg
än de först hade tänkt

stundtals är den riktigt hal

ett litet rött hus
vilar på en klippa

mitt emot
ett nytt vitt hus
som är väldigt stort

återvändsgränden
leder dem brant neråt

de klättrar
över en snövall
och hittar stigen intill vattnet igen

när de kör hem
missar hon en avtagsväg

han visar henne
en annan väg
längs med vattnet

som också leder hem

           *

semlor och kaffe latte
i ett kök

varma blå ögon
händer som möts

på balkongen
lyser solen
den här dagen

i den gamla träkyrkan
talar man på kvällen

om modet
att våga möta sig själv
att se sitt eget fängelse
och att någon finns
som älskar dig
som den du är

röster i stämmor
slingrar mot taket
skapar tillhörighet

Herre hör vår bön

Herre hör vår bön

svara mig när jag ropar

© Eva Langrath 2011