du lärare kvävde mig, trodde ditt hysh var ett hån
du tog min sång, i ett omedvetet rån
liten jag var stod där på scen
tanig kropp och skakiga ben

slöt mig själv inne i tre långa år
kämpade ensam i smärta så svår
ty de brydde sig ej att jag inte något sa
att jag bara var tyst da efter da

men jag var mig själv i alla dessa år
trots att jag låg i min säng och fällde en tår
nära att ge upp, sluta nästan då
sa jag var sjuk, ej på skolan kunde gå

jag hade vänner, ingen prata med
aldrig förstod de hur mycket jag led
vändningen kom då jag hittade min musik
allt vändes totalt och jag blev aldrig mig lik

nu mår jag bra följer ännu inga trender
vill inte vara zebra med likadana ränder
blott en sak kvar som jag nog ska göra någon gång
det är att ställa mig på scenen och sjunga en sång