hon vandrade böjd med tiggarstav i hand
så sades det

hon stötte staven in i ökenfärder
ur  sand sipprade klarströmmar
hon såg sandens tårar strömma
nynnade tröstandevagga
lyfte öknarnas vågor
vida skimmer
mantlar
sådde frön

männen ledde vägen
kvinnor bar vattenkrusen

hon steg uppför stigen av klippornas vittrade
stötte staven i klippgångar
ur dessa steg eld
hon såg klippors tårar strömma
nynnade tröstandevagga
lyfte klippornas vågor
vida skimmer
mantlar
sådde frön

männen ledde vägen
kvinnor bar vattenkrusen

männen beredde jordens bäddar
kvinnorna vattnade frösådden
så virade bladen ut trumpeter gröna
så vek knoppar ut bladskålar

nedför
utmed klippor
strömmade vattenfalls
ljuskaskader
regnbågsfjärilar
flög gnistrande ut
vattnet strömmade
öknen blommade
i oasens silverskivas
guldsmyckade
händer

allt detta såg hon då hon bad om vägen in
till jordepärlas skönhet

så var det en tiggarstav i hennes hand

det var i en årsring
en annan gång
i en gångtrall
i en sång

bergen låg vända till haven
tallar växte
rötternas långa flätor höll om bergens
ibland suckanden
ibland pärlljusa

hur kan ni växa så utan fasta rötter fötter
tallarna susade
vi har ju fötter
vindpinade kallar de oss stundeligen
hur skall vi kunna det med alla dessa leende kronor
kottar i våra händer
du blir ju glad bara av att se dem

jodåminsann nog har vi

fötter
rötter
djupa

det var dit hon plägade vandra
sitta där sluten
vidöppen

berätta oss din vandring
berätta mig min
vandring

hon älskade se in i de gamlas ansikten
de gamla älskade se in i hennes ansikte

hon lyssnade andäktigt
det unga kvinnolivet
andräktigt
hon var ännu ett barn
nyss instigen
de första årsvarven var lagda
många slag var avklarade
hon bar endast fem årsringar i sin stam

hon hade planterats i en trädgård

de vilka satts att vaka över hennes steg
kupa jord runt
hennes trädgårdsmästare
såg underligt på den märkliga växten
är du sällsynt
är du ogräs

ogräs är du

låt mig jag ber
låt mig växa

nåja
men ogräs är du

hur det nu var växte plantan
allt högre i
kanske
längtade hon till silvermolnet
guldmolnet
samtalen där vid himmelselden
ja vem
vet

trädgårdsmästarparet skulle väl ha givit henne stöd
de tog sig för med andra ting
de skar i hennes rygg
skar strimmor
nej inte av
ljus
och inte av värme
de skar för att böja den märkliga plantan
de hade aldrig sett nåt liknande
de andra plantorna de givits
var
så mycket
vackrare
så mycket mer att
visa upp

solvarven lindades
månvarven lindades

dessa smekte hennes kind
vävde mantlar
svepeblad
runt
henne

överlevnadsblad

utan att trädgårdsmästarparet anade hur det låg till

den  unga kvinnan insåg det vilket gjordes
insåg att hon på något sätt måste ur detta
hon inväntade deras nattsömn
drog varsamt rötterna
ur greppen
smög tyst
ut

så är jag fri
så trodde hon
de slet henne åter
för vad
ja helt släppte de ej för
hon var allt bra att ha till allt de där de behövde i sina ålderssteg

även i detta lät hon dem hålla rötterna de greppat kvar
de trodde de hade greppet kvar
hon lät dem hållas
hon levde sitt liv tyst
hon önskade ej strida visste deras sovande
hon vandrade med de djupgående ådrorna

det fanns ljusdansstunder
tilltrosdanser
skuttdanser
pärlandemoln
det fanns det

feststunder
festmåltider
festgångar

hon älskade duka vackra bord
älskade röra i grytor röra doftslingor in i liv
baka bröd sötsaker allt det vilket fyllde livens ögonljus
hon älskade skänka presenter
det var hennes glädje

så vandrade trädgårdsmästarparet in i drömvandring
genom den dörr de en gång vävt vidare

hon  kvinnan stod nästintill fri
märkena de skurit gav henne smärtregn stundtals
silvermolnen guldmolnen förtalte henne vari det skett
de lade helandeörter i hennes sår
hon lärde sig lyssna till
smärtregnens flöden
hur det än var kände hon sig bruten
kände hon sig böjd
djupt inne visste hon att det ej var så
hon vandrade
med en stav i sin hand

de där märkliga papperna
flög allt vidare bort
de där märkliga runda tingestarna
rullade allt vidare bort
till slut upphörde hon försöka hindra deras bortfart
det var tungt att vandra
mycken oro
det ordnar sig
mumlade hon till sig själv
tog sin hand och vandrade vägen stilla

det fanns de
det tisslade bak hennes rygg
där kommer hon med tiggarstaven
hon hörde det ej
det fanns de vilka
sade det

det
gav henne smärtregn

det väckte frågoregnen vilka forsade
runt hennes fötter
ibland höll hon på att snubbla rejält
hon sjönk allt
djupare

då ven staven genom löften och reste henne upp

hon började tro på
tisselregnen
bak ryggen

är det så
är jag en tiggare

hon kom till det stora frågeträdet
lutade sig till stammen

gav inte frågor
suckade helt stilla

låt mig vara

hon talade till ut i intet sägs det
det de ej vet är att jag känner mig vara en tiggare
en tiggare på vandring med tiggarstaven
det är så svårt ta emot ur deras händer
jag kan ej bjuda åter med
vackert dukat bord
med dignande fat
jag kan ej återgälda

med vad skall jag återgälda
med brödsmulorna från gårdagens fat

så svårt är det att ta emot
då jag ej kan återgälda

vindarna höll fatet i händerna
sådde brödsmulor i ängen
ur kanna vattnade de
med hennes pärltårar

ur frågeträdet flyger
regnbågsfåglar
du målar världen i skönhet med ord med färg
med den du är
minns detta
alltid

allt detta såg hon då hon bad om vägen in
till jordepärlas skönhet

så var det en tiggarstav i hennes hand

det var i en årsring
en annan gång
i en gångtrall
i en sång

bergen låg vända till haven
tallar växte
rötternas långa flätor höll om bergens
ibland suckanden
ibland pärlljusa

hur kan ni växa så utan fasta rötter fötter
tallarna susade
vi har ju fötter
vindpinade kallar de oss stundeligen
hur skall vi kunna det med alla dessa leende kronor
kottar i våra händer
du blir ju glad bara av att se dem
jodåminsann nog har vi
fötter
rötter
djupa

det var dit hon plägade vandra
sitta där sluten
vidöppen

berätta oss din vandring
berätta mig min
vandring

hon älskade se in i de gamlas ansikten
de gamla älskade se in i hennes ansikte

frågoregnen
upphörde i hennes bröst

så föddes hon ur sin egen hands uppgivenhet