4.

Självklart visste jag vem det var som hade stormat baren.
Yeah right...
Jag stod kvar ett tag utanför och rökte medan offsen bar ut liket och drog upp den röda avspärrningstejpen i en fyrkant kring ingången. Behövde samla tankarna, men hade inget direkt att gå på som kunde binda ihop den här skiten med senaste dagarnas arbete. Jag hade accepterat jobbet under gårdagen och spenderade sedan tiden till att cirkulera runt i de östra slumkvarteren. Det hela var a walk in the park. Riktigt gruntwork. Bara höra mig runt i slummen och rapportera in om något dök upp.

Bättre upplägg får man ju leta efter, jag behövde pengarna och att spåra upp någon bortskämd snorunge som flytt fältet hemifrån för att droga ned sig i något slumkvarter? Fuck, det fanns värre saker att ägna sin tid till.
Tankarna gick tillbaka på de två männen. Allting kommer ju med sitt pris, men att som konsekvens få ett på mitt huvud hade inte direkt blivit inräknat i mina standardavgifter.
Försjunken i funderingar började jag traska hemåt. Lägenhetskomplexet låg bara något kvarter bort så jag tog tiden till att fundera vidare.

Att det skulle handla om ett simpelt hatbrott var bara löjligt. Visst, jag är vacker, men tillräckligt för att motivera två personer till en sådan skjutning?
Give me a break...
Det skulle ha blivit för mycket, för personligt. Skjutningen hade varit metodisk. In, skapa kaos, neutralisera målet, sedan ut. Frågan var om de ens hade varit medvetna om mina fysiska förutsättningar? Jag tog in och övervägde tanken.
Troligtvis, ja.
Ironiskt nog var det nog just det som hade fått dem att ta ut avståndet, för att vara på den säkra sidan och som konsekvens gett mig den lucka jag hade behövt.

Hjärnan började gå på högvarv medan jag närmade mig hyreshuset och jag kände pressen att finna svaren, lokalisera pusselbitarna. Det var vad som drev mig till yrket, men det handlade inte direkt om någon lycklig, passionerad känsla. Snarare en slags melankolisk besatthet som under rätta omständigheter kom över mig och som jag lärt mig att nyttja under åren. Det var vad jag hade att gå på. Jag stannade upp utanför ingången till huset. Det började sippra ned små antydningar till regn, så istället för att gå upp till lägenheten stod jag kvar under portens tak och inväntade nederbörden.

Under uppväxten hade min inställning mer och mer trubbats ut och en ifrågasättande skepticism växte emot allt det mesta som verkade motivera omgivningen. Kan inte säga att det handlade om någon slags effekt från kretsloppsreformerna och den återvinningsbesatthet som följde. Det hade varit ett enkelt sätt att rättfärdiga sig.
Att bara tryggt vinkla det som en konsekvens av att verkligheten så tydligt hade skiftats om från ens tidigare levnadsår. Men det skulle ha varit bullshit.

Jag hade sätt samma skit redan innan. Den tekniska prioriteringen som gjort hela den virtuella, alternativa verkligheten möjlig, hade snarare bara gjort saken mer uppenbar. Mer än någonsin sökte sig folk bara till nästa kick om och om igen och jag kunde inte säga att jag var något undantag.
Mitt problem var snarare att det mesta, i slutändan, inte visade sig vara värt ansträngningen som du investerade. Folk drev sig till vansinne för att få den senaste uppgraderingen och kliva upp i statusnivåerna numera på samma sätt som det förut handlat om att få den bästa bilen eller största Tvn.
Var det inte den senaste virtuella nivån som gällde i dagsläget, skulle dina kroppsliga förutsättningar istället modifieras intill marknadsmässig perfektion. Jag tände en cigg vid tanken och inhalerade hädiskt. Kunde inte direkt säga att jag klandrade tjejen för hennes flykt ned i pundarslummen.
Plugga in eller bränna ur?
Same shit...

Regnet bröt slutligen ut.
Jag stod kvar, rökte och försökte ta in natten medan de automatiska vattentankarna på taket började fyllas på.
Den obligatoriska psykoanalytiker jag hade fått efter olyckan hade skrivit upp min inställning som traumatisk, pseudomänsklig distans i reaktion på omställningen till biomekanisk människa. För mig sa den diagnosen mer om mig än vad armen någonsin hade kunnat göra. Men ja, jag fick ju åtminstone lyckopiller på köpet.

Frustrerad fimpade jag ciggen, scannade in mig och började den långa vandringen upp för trapporna. Hissen fungerade aldrig och jag var lur på att hyresvärden hellre satsade strömmen på byggnadens infranät.
Sådana uppmärksamhetsskills som kommer med jobbet.

Min lägenhet låg givetvis högst upp i sjuvåningshuset och då jag slutligen vek runt trappavsatsen som ledde upp till min dörr, tvärstannade jag för att skeptiskt titta ned på tjejen som jag var anlitad att hitta åt.