5.

Hon hade perfekt hy.
Att de grafiskt modifierade, virtuella porrbrudarna ger dig en känsla av perfektion är en sak. Det går ändå att föreställa sig bristerna bakom all redigering.
Detta var något annat.
Trots att hon var tydligt neddrogad och slappt hängde i mina armar gav hon inte ifrån sig några synliga brister alls. Inga irriterande smådetaljer skymtades som kunde förstöra helhetsintrycket. Ja, bortsett från att hon var däckad då.
Även om det finns dem som hade föredragit det upplägget, är jag inte en av dem.

Jag bar in henne i lägenheten, passerade den kombinerade kökshallen och la ned henne på soffan. Den ena av mina två möbler i den lilla ettan, som på grund av den enda taklampan, alltid låg i ett halvdunkelt mörker. Resterande ljus kom från min lastgamla datacentral som tog upp hela den blygsamma, bortre långväggen.
Den hade mindre betydelse för mitt yrke och i och med den begränsade accessen använde jag den mest i privat bruk.
Därav min respektabla kunskap kring porrbrudarnas visuella brister, bland annat...

Jag gick ut i hallen, dumpade av mig jackan och började leta runt i skåpen. Hittade åt en halvtömd whiskeyflaska och hällde stillsamt upp ett glas. Bortsett från hur bisarr kvällen än hade blivit så var något inte helt rätt med den här bruden. Jag stirrade på henne med whiskeyglaset i handen. Hon var off på något sätt.

Tjugoårsåldern, brunett, rundat ansikte med smidiga linjer och stora rådjursögon. Håret var axellångt och uppklippt i någon slags frisyr som säkert hade något oväsentligt namn. Kroppen var tight, men saknade för det varken bröst eller ass. Den typen av brud som kunde få män att göra vad fan hon ville, såväl omedvetet som medvetet. Oavsett skulle hennes attraktionsnivå innebära kompromisser från omgivningen. Jag hade sett det åtskilliga gånger genom yrket.

Om den mänskliga strävan var riktat emot framgång i form av status och ekonomiskt välstånd, kunde folk i dessa positioner ändå vara beredda att riskera allt för simpel, biologisk attraktion. Rasera allt bara för att få sätta kuken i något. Jag satte mig ned vid datacentralen, tog en klunk och kavlade upp ärmen på pikétröjan upp till axelkåpan. Den gråsvarta emaljen blänkte från monitorernas ljus och allting var intakt. Med några enkla rörelser kände jag efter huruvida axelleden hade blivit överbelastad av kastet, men det kändes helt okej. Armen var i sig var hållbar, men mina biologiska muskelfästen kunde fortfarande jävlas om jag tog i för mycket. Blicken föll tillbaka till tjejen medan jag kavlade tillbaka ärmen.

Genom min skeptiska natur var skönhet en faktor som jag ofta hade stört mig på. På den typen av yta som alltid kom med krav att leva upp till, helt enkelt eftersom den som besatt den själv kunde välja och vraka kring vad hon än kände skulle duga. Att hon dög till hade hon redan bevisat genom att ha blivit född med rätt genuppsättning. Eller ja, åtminstone kostat på sig rätt modifikation.

Den mänskliga strävan efter perfektion. Logiskt sätt hade jag svårt att få det hela att gå ihop. Du kunde ändå inte bortse från faktumet att det aldrig i slutändan, efter all ansträngning och alla kompromisser, var värt mödan.
Jag tog en ytterligare en klunk.
Men vem har samtidigt sagt att attraktion ska vara logisk?

Jag sköt bort tanken, tömde glaset och påbörjade istället en identitetsscanning av henne. Mina låga förväntningar visade sig snart stämma. Hon var inte listad.
Jag slog upp filen som firman hade skickat över till mig istället och läste igenom uppgifterna igen.

Enligt mappen hette hon Jessica. Några mer uppgifter kom inte då det inte ansågs nödvändigt för min blygsamma roll i undersökningen. Jag var en lokaliserare i det här fallet, inte en utredare värd någon nämnvärd, klientel information.
Bilden gjorde henne inte rättvisa

Jag vände mig om igen och kastade ytterligare ett skeptisk öga på henne. Avsaknaden av brister manade fram en ofrivillig, inre attraktion som automatiskt övergick till irritation. Kunde inte sätta fingret exakt på vad, men något var fan off. Riktigt off.

Ett freak känner igen ett freak.