Där ligger du och ser så oskyldigt sockersöt ut.

Jag vet att du är sur,
surare än jag önskar att du ska vara.

Ändå kan jag inte låta bli dig.
Ögonen förförs av ditt svaga rosa

Fingrarna kan inte motstå, de känner strävheten i ditt yttre.
Jag sträcker fram handen, tar en bit.

Redan i det läget känner jag hur snålvattnet ger sig tillkänna.
Munnen tror sig veta hur det ska kännas,
men den överraskas ändå, gång efter gång.

Vad är det i det oskyldigt sockersöta rosa som gör att jag inte kan motstå?
Gång efter gång efter gång.

Surheten gör att tungan vrider sig i plågor,
insidan av kinderna nästan bränns av det sura,
grimaserna är inte vackra.

Du sockersöta rosa,

du surhetens mästare,

Varför lockar du mig så?