Hon låg där i sängen, bekvämt på ena sidan.
Funderade på ifall det var nödvändigt, kände efter, ville inte.

Hon vände över till andra sidan, blundade låtsades som om hon sov.

Tankarna snurrade i huvudet på henne.
Varför ska det vara så svårt?

Hon kurade ihop sig och kände inom sig hur motståndet växte.
Vill inte, vill inte, vill inte!

"Låt mig bara få vara en stund till, jag orkar inte" mumlade hon tyst för sig själv. "Vill inte, orkar inte!"

Hon drog täcket över huvudet, låtsades inte om att hon var vaken.
Varför hade hon lovat?
Varför så tidigt?

Hon kände att det fanns en viss förväntan i luften som omgav henne.
Klockan hade ringt för länge sedan, det var dags att gå upp.

Motvilligt satte hon sig upp, benen utanför sängkanten så att ingen återvändo fanns.

Fårskinns"tassarna" drogs på fötterna och handen sträcktes ut mot mysiga morgonrocken som hon fått av mannen hon älskar. Att dra den på sig kändes som att få en kram trots att han inte var närvarande.

Till slut kommer hon ur sängen, tar sig långsamt bort till fönstret och drar upp rullgardinen. Solen strålar från en blå himmel.

Varför just denna dag? Varför ska solen skina en dag när hon packat undan strandsakerna, när hon lovat att åka iväg just denna dag. Hon vet att termometern ljuger när hon ser att det står +35.6.

Hon går ut i köket, trycker igång vattenkokaren innan hon går in i badrummet för att "vackra" sig inför dagen.

Visst ser hon fram mot dagens aktivitet, men, var det nödvändigt att det skulle vara så tidigt?

Nu sitter hon här, kaffet urdrucket, smörgåsen uppäten, 45 minuter tillgodo.

Solen skiner.