jodå

tvagade gjorde jag mig i månkällan

strödde rosenlavendel i  ögon

steg aldrig i sömnbladet

lyfte ej sömnseglen

seglade aldrig med sömnbåten

ty sömnkatten började spinna drömmar ej sömn

älskade näre   i gryningsländerna

satt vi

med våra blad

du med gyllenfjäder

jag med silverne

våra ögon var ett

i är

vi är

vi skrev tecknen

tillsammans

i gryningsländer lindades

de banden runt våra handleder

vi kan se dem

de är där alltid

bladen lades i en av de vackraste askar

i grottan där hennes hjärta andas

vi skrev tvenne blad de steg in i varandra

läser våra varandras steg

i väntan till   vårt

svar

vi gavs kroppar har vandrat oändliga vida vägar

huden spändes över runt är

vi    har lärts av livets floder

åskan

åsktrumman har ljudit med våra bröst

blixtar har vinit

en av dem

är din

vandringsstav

och vi har vandrat

vandrat

vandrat

drömportarna är öppnade

sången

flödar

flödar nu

nu

nuet

nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att

fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river

alla dessa stilettklackar

alla dessa skrällande högröstade blev för mycket

ljudintervallerna skar in i huden

innanför huden

de skalade av mig skalet utan mig i beslutet

i en stund vilken ej var en stund stannade de inför klyftknoppen

kanske räknade de klyftornas fördelningsprincip

hade de sett djupare i aftonsolstenens

ej täta genomsiktligas doft av apelsin

hade de sett mitt ansikte

mitt hjärta

jag vet nu varför de ej såg

nu

nuet

nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att

fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river

eldagat flämtade

jaspistårar slöt sig samman

de märkte det ej

i ett nafs vek de ut klyftorna

det var i den stunden

i den stunden föll

ett tystblad in

hur skulle jag ha kunnat vända mig bort från denna skönhet

obemärkt

obemärkt

lämnade jag platsen med de smällande galopperande stämmorna

genom vilka ord travades på varandra

galopperande vindfångare var deras maning maner manar rakade

sporrar drevs vinstpinande in i sidor

det kunde ha varit stjärnor

kunde ha varit tingshas

zimblor

de skred skrittade in i trav in i sken

tills

stämman brast

stumma

gapande

grottor

såg

orden trilla samman i en

damm hög

sjönk sakta in

Vart tog jag vägen

högt skogsgräs hade vikt vingarna över stigen

myror

pärlband glittrade marksteg

humlors brummande

skalbaggars

fjärilars

fåglars

livens

liv

gräset kanske kände vad vet jag

skogsgräs vek undan vingar

ja det slöt dem efter mig

kanske bar jag en slöja av smaragdgrön skirväv

ja vad vet jag

skogen tätnade

lyfte blicken sol solvägar silades mötte fötterna

värmen återvände sakta

sjalen jag bar gled nedför axlar

kjolen den långa böljade

skorna

ja de ställde jag bredvid

stenar

stenfolken skred visdomsdjupa fram

godögon såg först lite varmundrande på mig

så lystes deras ansikten upp i mitt

vi språkades vid så gör mötandes

stigen kallade vidare

vatten sipprade fram

en aning rödskimrande

lingonris

blåbär

mossa

ljung

i en stund av är

andades jag i flöjten av körsbär

skogen öppnades och sandmarker sandfilt var utbredd

en handsnidad skål stod väntandes med frukter

vandringsfrukter

lyfte dessa rubiner varsamt en och en

såg djupt in

lade mig en stund och seglade med molnen

så vackra sagostigar flöt fram

jag andades     lycka

tackade i kärlek så bar mig stegen in i skogsvida

uppför berget

det var där jag gavs en påfågelsten

det var där jag tog emot orden

och jag har vandrat uppför

nedför dessa bergsstigar

många gånger

andats

levt med markerna

däri är jag fri

är jag

jag är

din hand saknade jag

ofta har jag lagt handen till min kind endast för att känna

känna närhet

ofta gör jag så

stigit in där i stammarnas skydd

lagt mig i mossans bädd

du   älskade näre låg i din mossbädd

trädens rötter andades våra hjärtströmmar

stjärnblommor lindades runt

steg in i våra ögon

vi har mötts

utan att mötas

jag upplever dig nära

tillåts skymta dig

nu allt närmre

nu

nuet

nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att

fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river

mossan har vikt ut mina drömmar

i gryningen steg jag in i skogssjöns händer

längtans tårar förenades med dess strömmar

du  älskade näre   vaknade i gryningen

steg in i din skogssjös händer

trädens rötter drack av strömmarna

droppar steg upp i kronor fåglar bar dem vida

vi har mötts

utan att mötas

jag vet vartill jag skrivit alla dessa ord

det lever många skäl

ett av dem lyser förvirrande starkt

jag upplever dig nära

tillåts skymta dig

i nätter har jag vakat vid elden

lägerelden har slocknat jag har andats liv i den

i nätter har du  älskade näre vakat vid elden

lägerelden har slocknat du har andats liv i den

gnistor virvlade steg in i himlars sånger

tände vårt hjärtas stjärna våra stjärnor i en

i nätternas mörkaste lyfte vi våra ögon

du där jag här

jag här du där

våra ögons undrande

omtumlade

förvirrade

omfamnades

av

klangerna hörda ohörda

och detta skrämmer mig

skrämmer mig ej

ty det är

ofrånkomligt

det är

nu

nuet

nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att

fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river

och jag har vandrat uppför

nedför dessa bergsstigar

många gånger

andats

levt med markerna

upplösts in i

vi talar gärna om

rötternas förening

föreningar

bergen är förenade

därför har bergen upplevt dina vandringar

mina vandringar

har lyssnat till våra hjärtans sånger

viskande drömblads vishets visdomskälla

lagt dem i djupvägande själ

jag är gåva till dig

du är gåva till mig

skall vi

förneka

skall våra vårt hjärtas sånger

läggas i väntans

bevarandets

vagga

är det så

skall detta skapande vår etthets dröm

sovande drömma i tusen åter tusen stjärnvandringars ringar

skall vi då inte då

där               framme lyssna

hur skall jag orka sova i så många vandringar

uppför berget

det var där jag såg påfågelns äkta fjädrar

det var där jag åter tog emot orden

de ord vilka sandvingar vek upp

de ord vilka glödande steg upp

vilka brann i sanden

vilka

skapade stjärnor

av korn

jag ser dem här ifrån berget

våra händer är det

i vackraste

färger

mandalas

mandalas

man dal andas

stjärnordsfärger

flodernas under forsar

fyllde ådror

berusande

berusande fylles ådror

mitt blod flyter brusande

berusande

är kraften av detta

bergen och vad allt däri är

har upplevt upplever dina vandringar

mina vandringar

så lösgör de bladet ur det trädets fingrar

det

trädet

bär silvrande

bär gyllene

blad

detta träd

detta berg har bevarat vårt hjärtas sång

till

tills

vi

uppdagade det vi glömt

vi talar om rötters

om föreningar

ur bergen strömmar bäckar

urkällans vatten

dessa strömmar når oss

älskade näre    dig mig

kärleken

kärleken

skall vi förneka den då den når oss

skall vi ej ta emot den

då den gives oss

det är

bara

detta

allt annat är ej verkligt

jag gives dig

du gives mig

vi gives varandra

ett gives till ett

till ett

två blir

ett

jag

är

är

skall vi

förneka kärleken då våra händer lägges i varandra

och vi har vandrat uppför

nedför dessa bergsstigar

många gånger

andats

levt med markerna

upplösts in i

vi talar gärna om

rötternas förening

föreningar

varför stiger vi ej i

du vackra fingerljusblomma

varför är du så sluten

varför

sluter du din knopp

berätta mig

varför slår kärleken så hårt

kärleken slår ej

det är fördömandet av den

varför förneka då ett blad

ett

blad

i

gemensamsamstämd

landar framför tvås fötter

ett blad

ej två

den ena står i nord den andra i syd

den ena står på en klipplatå den ena står på en klipplatå

i bergs kronor

två kronor vilka är ett skall förenas

ser ni icke min kärlek

den ni kan giva varandra

de har en gång i djup vetskap skrivit bladet med guld med silver

de har i denna stund sträckt ut fram bejakelsehanden

bladet hör

så varför sätter du dig ej i solspann draget av silver

varför sätter du dig ej i månspann drivet av guld

varför förnekar du

det vilket stiger upp ur vishetskälla

ögonens stannade

ansiktens stannade

läpparnas stannade

rörelsens stannade

stannade i ett ej upphörande ej stannade

nej älskade näre   rörelsen upphör ej stannar ej

så stark

är

den

i pärlkorgen andas pärlor

minns du hur du dök från klippan

minns du mina glittrande ögon

i

himmelshavet

i pärlkorgen andas pärlor

en del skulle säga

jag vandrade i folkmassan

våra ögon möttes

varför förneka mötet

ljus och värmes möte

och detta brusande skrämmer mig vaken

nu

nuet

nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att

fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river

jag har ofta skrivit drömmar om dina fingrar

jag ser nu

varför

ofta skrivit mina fingrars beröring

jag ser nu

varför

detta har jag skrivit

hur de faller ned över huden

väcker    pärlljusen

så jag längtar till detta fjärilsljus

till våra händers fjärilsvingar

 ser du träden markerna blomma

jag kupar handen

öppnar handen

koltrasten sjunger mitt hjärta

flyg

vackra fågel

 flyg

det är så

ögonens stannade är

ögonens vandring in i varande bakom in igenom

vi är i ögonen

skriver

ljussjö

ansiktets stannade är ljusleende andakt

läpparnas stannade är

läpparnas inväntande till

ordens verklighetsskapande uttalande

är stämmans

orden

talets

lovssång i att blandas

rörelsens stannade frågar du

varför förneka detta vackra blad

det enda

verkliga

ser en gulddroppe falla

sakta

in  i  blodsten

silverne cirkel stiger fram

gulddroppe löser dess boja

gulddroppe

bärnsten

honung i nektarljus

elddroppes

händer

så vacker är du

i öknen

en öppnad oas

varför

förneka dess bud

varför söka bygga resonemangsväggar

denna gåva är resonans

mötet är kärlekens kropp

ja

varför

förnekar

vi

oss

kärlekens honungsdroppar

akacia blommens fingerkyss

floden slår ut sitt långa hår

och det är så att

 jag drömmer dina händer omfamna mina

jag drömmer det ögonblick då våra ögon

andas det ljus den värme vi gives till varandra

för varandra

i är

och detta är mina sista ord i det att

jag nu

nu

nuet

nuet är i begynnelsen ett pärlord vilket gavs för att

fruktan ej skulle stiga i de stunder stormar river

stiger in i månsilverdalen

med den öppnade drömmen

i en värld av

drömda ord