Nej inte han igen.
Fan va jobbig han är.
Han ställer bara dumma frågor.
Luktar konstigt gör han också.
Fattar han inte att vi inte gillar honom?
Det hade ju vem som helst märkt.
Förutom han.

Vi står i grupp och skrattar åt hans senaste misstag.
Killen kan inte göra rätt.
Allt han gör är fel.
Han kan lika väl sluta försöka nu.
Är man utanför så är man det för alltid.

Sch nu kommer han.
Den ensamme.
Han ser på oss och tystnaden infinner sig.
Alla kämpar för att inte skratta.
Alla vet vad dem andra tänker.
Förutom han.

Jag drar ett skämt på hans bekostnad.
Alla skrattar och gruppen blir tajtare.
Vi kommer närmare varandra genom att ta mer avstånd ifrån honom.
Vi är inne och han är ute.
Dem starkaste överlever och det är vi.
Inte den ensamme.

Han kan ju inte bli ledsen.
Vi skojar ju bara egentligen.
Det gör ont i mig ändå.
Jag skrattar på låtsas.
Jag vet att det är fel men jag kan inte sluta.
Vet inte ens hur det började.
Felet ligger hos mig och inte dem.
Ser ingen det?
Jag är den mobbade egentligen.