På långt håll låg de blå husen på säkert avstånd  Sträckta mot himlen och med drömmar innanför varje vägg  Jämte trapporna löpte hissen ända upp
Nästan högst upp gjorde den ett förvalt stopp 
Innanför den självklara dörren stod en sammanbiten  Bredvid stod en lekfullhet  Något rött och nykammat svepte trotsigt med orden  Den lekfulla exploderade av lycka 

Kaffet smakade nervositet  Talandet var tillbakadraget  Blickarna talade  Pulsen slog mer än lovligt högt  Inkännandet var över  Nyheten landade  Kaffet fylldes på och sen började en ny tid  För den vilda och den som oroat sig  För den lekfulla och hennes pappa 

Inget drama

bara livet inuti den blå högheten  Ett liv som det kan bli när det inte blev som man tänkt  Vissa människor går aldrig att leva med  Men det kan bli vänskap  Kanske över glädjen att allt gick just över  Kanske över stoltheten för det som blev

De blå husen står kvar   Staden rör på sig   Minnet är  Den lekfulla växte till sig  Den vilda sökte sig bort  Den oroliga hittade sig själv   Pappan blev far till fler  En del hörs ibland  Ses ibland över en kram  Ser sig själva i någon annan  Livet är förunderligt  Medan det växer till sig