en gång

helt nära sjöng skallrorna

däri svepte hennes långa kjolar över fälten

kanske var det

hennes kjolhänder vilka smekte den blå drömmen

hon lyssnade in sångerna

bar sångerna  i

månskära skar lin

hon vävde kjolens långa vågsvall

 hon såg in i fram

såg  in i då

in i himmelsdröm

in i jordedröm

månfloden skimrar

hon bär en flätad korg

planterar orden under kupade händers månande

var natt hälsade hon hans steg mjuka i välkomnan

var gryning vaknade han

med doftande bladvingar sådda i

bördigmarker

och detta

att han fann bladvingarna

förmådde se deras ådring

gav henne livsmod i ökenmarkers saltregn

och hon vårdade ömt jorden

en gång helt nära

han såg in i fram

såg  in i då

in i himmelsdröm

in i jordedröm

lyssnade in han hörde hennes hjärtrytm andas

andas sången av de stjärnprydda

bugade inför träden

ett av träden lade sig till vidare vid hans stig

han urholkade trädgåva

kanoten följer flodens vågsvall

hon ser honom komma med

solhänder

en gång

helt

nära

sjunger

skallrorna