Kan bara skymta ansiktet,

mörka, stjärnlösa ögon

alabastervita kinder,

där tårar en gång runnit.

Fånge här i dunkla salar.

De sträcker sig in i evigheten,

valvbågarnas vita marmor fortsätter,

fortsätter.

Hon passerar dem i ändlös vandring.

Klänning i skimrande siden,

som vore hon skrudad i blek skugga.

Sitt stilla då hon passerar,

hon får inte stanna upp.

Ångesten gör luften tung att andas,

hon får det svarta att svartna.

Tystnaden blir kvävande,

mörkret bländande,

blodet tjockare.

Omedveten om sin omgivning,

vandrar hon genom sitt rike.

Slöjan avslöjar inga anletsdrag,

ändå får hennes skönhet

allt annat att blekna.

Liksom själva livet bleknar

i hennes närhet.

Här finns inga krav eller löften,

i ångesten lever man,

en liten stund till.

Fönster visar andra världar,

en mörk urskog,

en öde hed,

virvlande dimma.

Illusioner av livet,

av det som kräver gensvar,

salarna kräver inget gensvar,

endast den svarta portens ångest.

Den svarta porten,

är utvägen,

är slutet,

är det enda man inte vågar se på.

Den är okänd,

ändå vet man,

dagen den står öppen

betyder slutet.

Slutet på ångesten,

slutet på livet,

slutet på allt.

Möter aldrig någon här,

alltid ensam.

Inga fotspår,

inga kvarglömda saker,

inget som kan tyda på

att andra kan ha vistats här.

Endast den skugghöljda drottningen.

Den svarta portens sten,

en skarp kontrast

mot all denna vita marmor.

Det är nära nu.

Tiden lider mot sitt slut,

är det sorg eller glädje.

Känslorna,

lika tomma som hennes salar,

ångesten,

lika skuggad som hennes klänning,

lika tung som den svarta porten.