Åkte buss häromdagen.
Det var varmt och bussen var överfull.
En ung herre i kavaj med glansigt hår fick ett samtal från en nära vän.
Det hördes på tonen i hans röst och i mellan raderna.
Trots att folk pratade runtomkring hörde jag allt han sa.
Han talade högt och skrattade så att glaset skälvde.
Rak i rygg och oblyg.
Tyckte att jag kände igen honom trots att han var en främling.
Det var något med energin.
Inte ett bekymmer i världen.
Ett kärnkraftverk på två ben.
Precis som du.

Satte mig nere vid kajen.
Vågorna slog försiktigt mot stenarna.
Kyrkan uppe på berget vakade över mig.
Ett lugn sköljde över mig.
Den såg att jag behövde det utan att säga ett ord.
För en stund så blev det tyst och allvarligt från ingenstans.
Jag kunde känna varje våg.
Som en gammal vän vet vad man tänker.
Havet försökte säga något utan ett ord.
Precis som du.

Solen började sakta försvinna vid horisonten.
Vindarna sa till mig att bege mig hemåt.
Glaset var halvfullt och jag likaså.
Jag var inne i dimman men jag såg klart.
På vägen hem fann jag en tom bänk i en lugn oas.
Slog mig ner för att vila själen.
Släckte min törst i grönskan och insöp nuet.
Fåglarna kvittrade glatt och jag instämde.
För en stund så flydde jag från verkligheten.
Alla minnen tog ledigt och lät mig vara.
Jag var ett med oasen.
Jag var lycklig utan att låtsas.
Precis som du.

Förbi går en mamma och en liten pojke hand i hand.
En med spring i benen och en med lugna steg.
Båda vill åt olika håll utan att skiljas åt.
Blont krulligt hår och busig blick vinner som vanligt.
Pojken får mig att le.
Spelar ingen roll vad man säger.
Pojken kommer alltid göra det han känner för.
Sånt förändras aldrig.
Precis som du.