"Varför i hela friden ska man skaffa barn?". Hon vänder sig till mig, sin mor, med detta. Känner mig påhoppad och misstrodd.
Hade jag undrat det, hade hon inte funnits!
Jag har inget svar.
Jag har tre personer i min närhet som jag var dag är outsägligt tacksam för att ha fått lära känna.

Den förste, en pojk, så söt att barnläkaren föll i trance och hämtade alla på avdelningen där jag låg för att titta. "Har ni sett nå't så näpet?" sa han.
Jag har aldrigt sett något så vackert som dennne - numera - man, som med nytt jobb, haft råd med nya glasögon, bil o lägenhet helt plötsligt har en efterfrågad utbildning i annat land.
"Åk!" sa jag. "Det ordnar sig med livet här."

...och den ena av två: Den svarthåriga, 13 minuter äldre än sin blonda syster, som trygg och stadig serverar öl i en bar, kastar ut fulla som väktarna knappt vågar närma sig och är så lycklig med sambo och hund. Hon fick ärva mammas gamla katta, skrattade och sa att det var det bästa med att flytta: Få egna husdjur!

...och trasselmajan, lillasystern; ständigt ifrågasättande, ständigt på väg. Hon har ingen destination, ingen linje i sitt liv och vi låter henne vara med det.
Hjälper till när vi kan, lyssnar på hennes infall och hennes musik. Kritiserar inte alltför hårt och ligger vakna på nätterna och bekymrar oss.

Nej, jag har aldrig ifrågasatt varför just jag fick förmånen att få dessa tre i mitt liv.