När jag var fyra år förstod jag inte mycket av livet men jag visste en sak och det var att jag var ful och inte värd att leva. som fyraåring tänker man inte så men jag gjorde för jag var speciell.
jag blev inlåst på mina kompisars rum och om jag försökte ta mej hem så slog dom mej och skrek åt mej att jag var en dålig vän och ett ass att jag kommer hamna i helvetet.
jag förstod inte så mycket av dom orden då men jag visste att dom gjorde ont.
mamma ringde ofta och var orolig och frågade var jag var men det va ingen som visste för jag satt inlåst på deras rum och dom sa att jag hade gått. jag satt och grät och grät jag förstod inte varför jag fanns det fanns liksom ingen anledning.

men mitt liv fortsatte på samma sätt när jag blev 6 år och började förskolan så trodde jag att jag kunde få nya vänner men så var inte fallet. jag var fortfarande det mobboffer som jag alltid kommer vara stämplad med. jag blev slagen utstött jag satt ofta och lekte själv och ingen brydde sej jag kunde komma hem blåslagen men jag sa bara jag ramlade på cykeln på vägen hem. jag bortförklarade allt för jag trodde att dom var coola och mycket bättre än mej och att det var meningen att jag inte skulle leva. sen gick tiden ända till jag började 3an då blev jag brutalt misshandlad jag var helt blodig nedslagen allt var svart i mina ögon jag kommer knappt ihåg vad som hände men jag sprang in på toaletten och satte mej och grät i timmar ingen frågade efter mej ingen brydde sej. jag förstod inte på mej människor var va det för fel på mej jag måste vara en demon eller något ont för jag kan inte bli behandlad såhär utan anledning men jag hade något som alltid fanns där när jag tänkte så och det var gud min tro var så otroligt stark och jag bad jämt och jag undrade varför jag blev slagen och varför jag var tvungen att leva såhär. gud jag ber dej snälla döda mej jag orkar inte leva såhär jag vill se ditt ansikte visa mej ett tecken snälla döda mej precis när jag höll på att svimma för jag blödde så mycket så torkade jag såren och kollade mej i spegeln och plötsligt kände jag mej glad och lite klarare i huvudet och helt plötsligt var det inte jag i spegeln längre det var jesus som var där jag har aldrig berättat det för någon men han sa tomas du ska leva ditt liv du är en fin person du är älskad jag stod och pratade en stund och plötsligt knackade det på toalett dörren och där stod min enda och äkta vän tobias som hade varit där för mej jämt. han sa vad har hänt tomas jag hörde att du hade blivit slagen. jag sa bara nej jag ramlade och slog mej. men jag såg i hans ögon att han såg att jag ljög. det var min första gång jag verkligen förstod varför jag hade de som jag hade för att jag ska se att jag kan vara som min vän lika omtänksam och underbar som han var.

sen gick tiden och i 6an så började jag att komma in i en djup depprission och jag mådde inte alls bra jag glömde helt bort allt bra som hänt mej och vilken fantastisk vän och familj jag har och att jesus älskar mej precis som han älskar dej. jag gick till skolan en dag och mådde jätte dåligt men mamma tvingade iväg mej och den dagen var den värsta i mitt liv. jag blev så grovt misshandlad att jag fick en hjärnskakning och knivskuren fast det var bara ytligt jag hade ett brutet revben jag låg och blödde på skolgården bakom ett hus där ingen kunde se mej. men jag tog mina sista krafter för att försöka komma hem när jag kom hem såg jag mamma stå och gråta för hon hade känt att nått hänt mej jag svimmade innanför dörren för jag förlorat så mycket blod. jag åkte ambulans in till lasarettet och fick akut behandling men jag klarade mej oskadd dom tyckte det var otroligt att jag inte var död. en sjuksöterska kom in till mej och sa när jag vaknade upp att du har verkligen en skyddande ängel som sitter brevid mej och det var min mamma som satt där och höll mej i handen och bad för mej. sen kom jag tillbaka till skolan lärare frågade vad som hänt mej men jag sa bara jag hade ramlat när jag skulle cykla hem jag ville inte säga något om att någon hade gjort mej illa för jag tänkte bara att det var mitt fel jag klankade ner på mej själv så otroligt mycket jag la alltid skulden på mej själv.

senare på våren så sa många till mej gå och dö ditt skelande äckel och dom orden sved så mycket så jag tog sprang ut från en lektion gråtandes läraren förstod ingenting jag sprang rätt ut genom dörren hämtade min jacka och gick ut. min skola låg inte så långt från järnvägen och den såg väldigt lockande ut för jag orkade inte vara den skelande lilla demonen som ingen älskade längre så jag tog några steg men stannade och bad för min familj och för förlåtelse för alla saker jag gjort och förlåt för det dom gör mot mej dom menar bara gott dom vet bäst. och jag gör detta för världens skull jag hann inte gå mer än några meter innan min lärare kom ut och skrek stanna tomas stanna jag bara fortsatte gå sen sprang han efter men jag sprang och sprang men förjäves han hann ifatt mej och kramade om mej och sa att du är älskad vad är det som har hänt jag sa bara jag orkar inte leva med gråten i halsen han sa din familj älskar dej och vi älskar dej men jag hörde inte det gick in i ena örat och ut i andra. men jag sa jag vill dö jag borde inte få leva jag hatar mej själv. han frågade varför men jag vägrade säga varför jag sa bara jag hatar mej själv så mycket. det var mitt första självmords försök som jag gjorde.

mobbingen blev värre och fortsatte i 7an jag blev inkastad i skåp och kränkningar och könsord bara strömade över mej. jag ville inte leva och min depprission blev bara värre och jag kom hem en kväll då jag hade varit hos min brors kompis johan som var den mest elaka personen mot mej han sa såna ord som kommer svida hela mitt liv. så jag tog ett rakblad och tryckte mot handleden och tabletter men vågade inte göra det. helvetet fortsatte för mej och jag mådde allt sämre och fler och fler självmords försök men jag blev bara stoppad eller så vågade jag inte jag låg ofta och grät och bad men en sak kan jag säga han var den som var där för mej. jag älskade honom han var min enda vän. jag började 8an senare den hösten då var min depprission som värst jag kom till skolan den dagen och gick hela dagen sen ringde johan och sa kom till mej en stund så kan vi hitta på något. jag stack dit och var där sen skulle mamma hämta mej då kom det som svider i mitt hjärta och som jag hör i mina öron klinga än idag.

Du vet väl att din familj hatar dej och du är bara ett stort misstag dina föräldrar var fulla när dom gjorde dej det är därför du är så ful du kommer alltid förbli ensam du kommer alltid vara hatad och du kommer hamna i helvetet och om du så skulle lyckas få någon nån dag så kommer du ändå förlora det. sen sa han efter han hade sagt det jag bara skojar hoppas du förstår det du vet att jag bara skämtar jag är inte sån. hur kan man ens säga något sånt till en människa jag förstår inte men som sagt jag var inte den som sa om något till nån om någon var elak så jag gick och hem och grät i min säng var uppe hela natten sen nästa dag när jag vaknade så tog jag på mej kläderna och gick raka vägen ut mamma blev orolig och skrek vart ska du tomas jag svarade inte jag orkade inte det sved för mycket jag har så många blödande sår i mitt hjärta som ingen får se. så jag gick raka vägen till järnvägen och ställde mej på rälsen och skrev ett sms till min bästa vän tobias jag skrev:

jag orkar inte längre tobbe förlåt men du ska veta att jag alltid kommer skydda dej och vara där för dej men inte levande för jag orkar inte längre jag har ingen ork längre jag ger upp jag borde inte leva och så skickade jag iväg det 10 minuter senare så känner jag hur rälsen börjar skaka och tåget kommer då plötsligt på bron ser jag nån komma springande det är tobbe han skriker med gråten i halsen bort tomas bort jag skrek jag orkar inte förlåt tobbe. han kommer i full fart ner från bron och stukar foten men fortsätter men fortsätter springa jag ser hur tåget närmar sej sen hör jag hur tågchaffören börjar vifta till mej bort bort men jag står kvar tobbe skriker järnvägen skakar ljudet från tåget hörs allt högre sen är tåget en meter från mej och jag tänker äntligen slipper världen mej men då kommer tobbe och kastar sej över mej och drar bort mej och tåget åker förbi och jag gråter i hans famn vad håller du på med tomas jag kan inte leva utan dej du är min bästa vän du betyder mer än vad någon i mitt liv gör. jag sa detsamma till honom. sen gick vi en runda och jag berättade allt för honom han grät och det gjorde så ont att se att han grät för mej jag är ingen bra människa jag är ett svin en skelande skit ett äckel. men tobbe såg mej inte så.

nästa dag hade han berättat för min lärare och dom ringer till psyk och jag åker in och berättar dom säger vi måste ringa hit dina föräldrar men jag säger dom vet inget jag vill inte dom ska veta vilken dålig son dom har. men pappa kommer efter någon halvtimme in och kramar om mej och sätter sej. jag berättar vad johan har sagt och varför jag kommer hem blödande från skolan nästan varje dag han hade förstått allt redan han visste allt innan jag ens hade sagt något han hade själv varit med om det och min pappa är någon jag verkligen ser upp till då berättar han en sak som jag aldrig glömmer jag har försökt ta livet av mej men min bror stoppade mej jag var lika nära som dej tomas men jag älskar dej du är den finaste sonen som en far kan ha mamma var i australien så hon visste inte att jag hade försökt ta livet av mej men pappa satt och grät för min skull jag kunde inte förstå varför jag förstår inte hur han kan älska något sånt som mej. jag var inte ens mänsklig. jag blev senare den dagen inlagd på psyk men jag fick bara vara där i 3 dagar sen skickade dom hem mej för dom tyckte jag var en för bra person för att vara där det värmde verkligen jag märkte att det fanns såna som mej.
jag var inte speciell men jag förlåter alltid människor det är något jag alltid gör. när mamma kommer hem från australien senare den hösten så pratar pappa med mamma och jag ligger och gråter på rummet men så kommer pappa upp och hämtar mej och säger att mamma vill prata med mej men jag vågade knappt jag svettades jag var rädd att hon skulle skälla ut mej. men när jag väl kommer ner sitter mamma och gråter och hon säger sätt dej i mitt knä jag sätter mej där och skakar lugn tomas säger hon och kramar om mej tror du att johans ord är sanning jag kan säga såhär jag är stolt över dej och älskar dej överallt annat du är den finaste sonen som finns och jag börjar gråta i mammas famn och pappa jag och mamma kramas länge länge länge och sen den kvällen så beställer vi min favorit pizza och kollar på fotboll jag var så glad övermitt liv men det fanns något som tryckte på mej ändå så jag mådde inte bra men den kvällen var en av dom finaste i hela mitt liv jag är så otroligt glad över att jag har mina föräldrar. sen fick mina syskon veta och dom kramar mej och säger vi finns här för dej och ända sen dess så har alla tagit hand om mej jag försökte några få gånger till men jag blev bara stoppad av mammas ord eller av pappa. men sen börjar jag om 7an vintern i en ny klass och det blir bättre men jag är fortfarande inne i en djup djup depprission. men jag kämpade för jag visste jag hade tobbe och min familj. jag försökte bara 3 gånger på 2år efter att jag började i en ny klass sen pratade jag med min lärare och hon tyckte att jag skulle gå på den skolan som min syster hade gått på hjälmared. och jag åkte dit och pratade med kuratorn jonas jag märkte han kan verkligen hjälpa mej så jag flyttar dit.


så jag började här när jag var 17 år men det var lite för bra för att vara sant. jag var deprimerad fortfarande men jag kämpade verkligen på. och träffade min första flickvän mikaela hon verkade helt underbar men tyvärr så hade jag fel. vi hade en underbar första månnad men senare på hösten så kom jag in i min dåliga period i slutet på oktober. hon skar sej mycket och försökte ta livet av mej så jag försökte ju så klart samma sak jag blev nere igen och började se saker som inte var sanna jag kunde inte gå själv på kvällarna för jag såg en man i en svart rock gå efter mej med en kniv jag var livrädd och behövde närhet och den enda som gav mej det var min flickvän men det var fel närhet för hon behövde bara sex hon var sexberoende så varje gång jag vägrade så hotade hon med att ta sitt liv så jag gjorde det men varje gång jag gjorde det så skar jag mej för varje gång vi hade sex för jag kände mej så smutsig jag kunde inte ens kolla mej i spegeln. men sen tog jag mej i nackskinnet och sa att ne nu gör jag slut och det var många som bad mej att göra det för dom såg att jag inte mådde bra. så 24 januari så pratade jag med henne och gjorde slut så hon hotade ju med att hon skulle ta livet av sej. men jag sa bara jag klarar inte av ett förhållande jag är inte tillräckligt stark för det. hon slog mej även undertiden vi var tillsammans men nu vågade jag säga såna saker som hände mej. så jag berättade för jonas. och han tvingade mej att göra slut så jag gjorde det. men jag träffade två vänner här som alltid kommer stå mej varmt om hjärtat paul och tomas dom var där för mej både natt och dag jag kunde komma till dom så fort det var något. det var mitt första år på hjälmared det lät inte så bra men det var ett underbart år med mycket minnen och underbara folk jag förstod mej mer på meningen med livet och att jag var omtyckt det var första gången jag kände att jag var omtyckt av någon och första gången jag kände mej mänsklig. och min tro blev även ännu starkare det året.