Jag känner mig som en guldfisk med alzheimers!
Vet inte vart, när, hur och om något är i huvudtaget.
Ser inget ljus i slutet av tunneln men vet inte om detta beror
på att jag är i en skål som ju endast har sina hala hörn?
Samtidigt känns det som att logiken i teorin finns här.
Jag vet ju vad och hur och allt det där.....men varför?
Vad är meningen och vart ska jag hitta en smula motivation? Jag står utknuffad på en förståndets klippkant och vill inte ens kämpa emot!
Turligt (?) nog knuffas jag långsamt så det kanske dyker upp nått motiverande grässtrå efter vägen...