Riktig kärlek, kärlek, på riktigt. Nu har jag upplevt det och det var inte så bra, trots allt. Det är helt enkelt något som måste upplevas om än bara för att inse att fantasin, drömmen, om äkta kärlek är just det, en fantasi, en dröm om en värld som inte existerar. Visst, det var helt underbart att ha någon man älskar att gå på stan med, dricka te med, prata med eller bara sitta och titta på TV tillsammans. De vanligaste sakerna blev speciella. Det var underbart. Det var kärlek som slog ut all annan kärlek, alla gamla minnen bleknade och allt blev så mycket vackrare.

Nu har blomman vissnat. Nu har löven fallit. Nu har solen gått ned. Nu har jag vaknat. Nu kan jag se världen som den är; mörk och kall. Fast nej, så är det inte. Det är dock lätt att glömma bort att vara glad, att glömma bort att le, när man precis insett att kärlek bara är en romantiserad lögn. Tro nu inte att jag är en sån som precis blivit dumpad och nu får ut mina aggressioner på internet, nej, nej. Jag har kärlek i oändliga mängder, saken är bara den att det inte var så bra som jag förväntade mig, trots att det var det bästa som hänt mig, det finaste och underbaraste jag upplevt.

Jag väljer därför, medvetet, att avstå, att säga hej då till den person som kanske förstår mig bäst, trots att hon inte förstår någonting alls. Jag säger farväl till henne; hon som säger att hon älskar mig, hon som får mig att le även när jag är ledsen, sur, sårad och arg, hon som, med blotta närvaron, får mig att tappa nycklarna trots att jag håller i dem så hårt att de skaver in i handen, hon som...

Kärlek är en lugn, så var lögn.