och fågelträdet pekade

lyfte vingarna

flög till hjärtträdet

steg in i detta träds blad

var gryning

var afton

hördes sångerna ljuda

in i dagsländas vingar

in i nattsländas vingar

och hon sitter vid flodbanken

ser havens cirkel

huru hav sveper sanden upp

från botten

stjärndiadem

välver

över

under

havsfolken vandrar med vida mantlar

kammar borstar

havets hår

sveper upp

båge av minnen väller

hon skriker

skriket virvlar

tyst

hon pressar händer över bröst

brist icke

ser ni då icke

mina händer

sand gnistrar

hav råmar djup

se gnisterljusen

i detta kringresande året skall stämmorna

stämmorna vilka utgör cirkeln stråla till mitten

de var i mitten sändes ut i periferin

det finns en väg

vilken aldrig viker av

dem steg ut ur

och livets träd

sände dem tystsånger milda

till höljande av dems sörjande hjärtan

för att värmande omse deras levande hjärtan

ty dems hjärtan stannar aldrig

i livet vilket är liv

finnes en väg vilken aldrig viker av

dess namn är sannheten enheten

hjärtats väg

det sägs att vägvalen är många

ändå är dessa ett

i detta kringresande år

ett plus ett är två

två plus noll är två plus ett är tre

vad är detta

tre; treårsbarnet skolar sin vilja

sandkorn sandhav, öser du kornen samman äro de ett

två blickar ut

vida ut

ser en är det en hägring av solblind

en oas en ö en rundel en cirkel

fylls av längtan

samhörighet

ett plus ett är två ändå ett

i detta kringresande år enas vägarna till ett val

och stjärnsångerna ljuder unisont

och hon vandrar vida

följer stäppens sånger

inväntar regnen

samlar trasselnystan

torra grenar

kringspritt

ritar cirkel omseendevakande

träd in

det enda hon bär är

lågorna i handskålar

handskålar ber lågor väcka

eld sträcker ögonomkrets

eldhästar travar morgonvind i nattmörker

eld flammar lågandehög

kringspritt blir gnistfolkens stjärndans

hon dansar medvetet vilt

rösten är fågelvindar

bär blad

bär lov

eld sjunker in

ett av bladen är hennes täcke

hon rullar sig in

och fågelträdet pekade

lyfte vingarna

flög till hjärtträdet

steg in i detta träds blad

var gryning

var afton

hördes sångerna ljuda

in i dagsländas vingar

in i nattsländas vingar

och mannen lutade

sitt trötta sökande till stammen

rullat blad

lade sig

vid

han lyfte bladet till sina läppar

andades däri

toner ljuva fyllde

livsängen

hon väcks av förstlingsdroppen

lyssnar till regnen

i bladklädnad stiger hon upp

i doft av regn

bugar hon inför  jordens andning

kupar händer

samlar lera

lägger leran i ringen

snurra

snurra

ber jag dig

och eldskivan vilken andas hennes steg

snurrar hon drejar kruka

ber eldens blad vika sig runt

hon bränner kruka

hon målar krukan med jordens röda

med jordens bruna

med jordens guld

ber eldens blad vika sig runt

hon bränner kruka

lyfter amfora

ber regnklara

droppar

i

hon tackar gåvoregnen

i bladklädnad stiger hon upp

bär amforan i kronskål

vandrar med bölandeskridande

barfotad

och trädens liljekalkar sjunger

och trädens rosenfjärilar doftar

hon stannar vid träd

träd in i kronan

i en stund håller hon amforan till kinden

rötter stam krona

fågelträd

hjärteträd

vackra blad

tag mig

till

i den trettonde natten

rullade bladet ut sitt vara

hon stod inför hans

längtan

ur träd synes vatten

porlande

cirkelflödens

lemniskatasånger

runt deras

fötter

bilden skingras i vinden

i en bok

bär hon ett blad med

toner

aldrig

hörda

hon viskar dem in i natten

med sprucken stämma

och fågelträdet pekade

lyfte vingarna

flög till hjärtträdet

steg in i detta träds blad

var gryning

var afton

hördes sångerna ljuda

in i dagsländas vingar

in i nattsländas vingar

på bordet det slitna

lever en sprucken amfora