Något viskar tyst och kittlande i mitt oskyddade öra. Det är mitt i mörkaste natten, blir omöjligt att inte höra,
     "Non nobis solum."
     Först när drömmarna tar mig tillbaka, förstår jag att den vita springaren under mig, den utan sadel, utan seltyg, för mig dit jag ska. Den obeslöjade nakenheten är vårt bådas skydd, för att ingen pil, inget svärd eller lans, skall få sarga det som ändå inte finns.
     Jag breder ut mina armar, öppnar mitt bröst. Spingaren har redan satt fart.
     Låt så den ta oss. Den som kan.

© Björn Solum

(Non nobis Solum)