Mina vita fingrar
letar sig fram
genom det våta
trassliga håret

läpparna är kalla nu
liksom hela kroppen
blåvit hud som begär mig
vill att jag skall älska

och jag älskar! Jag älskar
tills inte finns något kvar
att älska, eller som älskar mig.
Se, hennes kropp vanställd
 
förgänglighet, förruttnelse
hur vämjelig kärlek kan vara
sorgen plöjer idogt fram
genom lustan, genom skam

Scenen avslutas alltid för sent

© ferus, juli, 2010