Muren som tornar upp sig i bakgrunden av tavlan
tycks i mina ögon pulserar av eget liv
på marken nedanför ligger döda kroppar
konstnären har detaljerat dödskramperna
i groteska drag

kontrasten är enorm mot den död
som bilden förmedlar

allt som finns kvar är
en pulserande försvarsmur

en av de döda får mitt blod
att frysa till

krigaren som ligger nere vid
flodens kant
hans tunga svärd är nedsmetad och
blod från dess egg droppar likt tårar
ner i flodens gröna flöde

handen skiljer sig från kroppen
men inte från svärdet

vita fingrar har stelnat i
ett fast grepp om svärdet fäste


budskapet är så genomträngande

kampen slutar aldrig
inte ens döden
får kampen att upphöra


bilden får mig att bromsa upp


jag är på väg i livet

mina steg på min stig den senaste tiden
har gått på automatik

nu är det tid att sakta ned
vila en stund i mig själv

funderar på var mina murar
är som starkast

om deras upprätthållande
är värt att dö för

insikten ger genklang
djupt inom finns ett nej
aldrig mer vill jag kriga

men åren har lärt mig att handen
är snabbare än insikten så valet
kan bara ske i stunden

ändå

insikten har slagit rot
i medvetandet

så allt jag egentligen
behöver göra är att räkna
till 10