En svart liten fågel sitter på mitt hjärta

med klor som borrar sig in

den vill inte släppa taget.

En näbb hackar och river i det varma röda

livnär sig på det hat hjärtat känner mot de

som berövat mig förmågan, att få älska och älskas tillbaka.

Det finns sår aldeles för djupa

för att någonsin kunna läkas igen

och blod som aldrig vill sluta flyta.

Det händer att den svarta lilla fågeln

flyger in i bröstkorgens galler

slår sig själv blodig, kraschar och faller.

I de stunderna är du långt borta

och det enda som kan hjälpa mig då

till att få ro och lindring mot smärtan.

Är att få höra ditt hjärtas regelbundna slag

som en smekning, en tröst, från utsidan.