Av alla vackra ord som jag lärt mig kan jag inte hitta några som beskriver det jag känner för dig när våra fotsteg lämnar märken i sanden som sedan kommer att suddas ut av vinden.

Av alla vackra ord som vi trampat på genom tiden som egentligen skulle användas nu och idag. När dom sjunkit ner i leran och tappat sin innebörd och jag längre inte kan ta dom på min tunga.

Orden som inte längre har nån kännsla och som klingar falskt i mun när du ber mig tala och du frågar vad jag tänker på, så kan jag bara hoppas att du ser igenom mig och att jag inte tiger ihjäl dig, då jag längre inte kan tala.

Jag kan bara hoppas att när du andas min hud, kan du känna en svag puls från den sten som en gång var mitthjärta och att du vill falla med mig genom natten som en gång gav mig vackra drömmar.

Och att alla toma rum med väggar av grå betong som jag känner under mina händer inte skrämer dig, när jag trevandes försöker att hitta min väg ut i den sol som bränt mig allt för många gånger


Allt jag kan göra är att hoppas på att när du inser att alla vackra ord är slut

kan ta min tystnad.