Det är de små funderingarna som stannar kvar hos mig...
... oro, irritation och självskapade truddeluttproblem.

Liv och död betyder så lite
när oron över vad ett ansiktsuttryck betyder
gnager i en från morgon till kväll.

Allt formas om till en sorts teoretisk frågeställning,
om det vore på riktigt så finns ju chansen att något kanske måste utföras också,
det vore ju hemskt om verkligheten fick lov att existera i huvudkolan.

Det är väl egentligen inget riktigt problem,
att ha fåniga... hmm... idiotiska tankar då och då.

Nej, problemet kommer när idioti tar över all verksamhet innanför skallbenet.

Den prioriterar om det som borde vara främst i tankegyttjan,
det som 1:an i listan borde följas av...
... i den där imaginära listan över vad som är viktigt idag,
och jag med mitt huvud fyllt av frågor som
med ett par sekunders eftertanke som aldrig verkar vilja existera
kunde kanske kunna lösas med ett enkelt ja eller ett något mer komplicerat nej.

Tankarna släpar alltid med mig, våldsamt och otroligt fånigt,
med en absolut brist på takt och medkänsla,
utan ens en fundering över vad som vore applicerbart i verkligheten just nu.

Det känns som mitt huvud äter upp mig innifrån sig själv,
men jag märker det bara när det är någonting äkta som måste göras...
... all annan tid spenderas i komplett tystnad.

Sedan kommer tjatet... nej, inga röster... inga roliga bilder...
... bara text... korrekta, perfekt tomma texter med noll stavfel och exakt grammatik...

Det är vackert, prydligt, exakt och totalt tomt på mening.

Jag gör det jag måste...
all övrig tid spenderas i motvilja

Jag hade ett lugn förr, det försvann...
... sanning, även om den var påhittad
och det som stör mig nu
... förut fick det mig att leva
om än motvilligt

Tröttheten kom till mig för länge sedan,
inte sömnen... bara tröttheten...

/