Jag konfronterar mina fiender med att ge dem förståelsens förband.
När alla allierade svikit dem i ytliga tuggummi leenden,
och deras hopp skrynklats mot vadderade öron som skyndar.
Då erbjuder jag dem tillbaka, den kind de nyss slagit.

Jag väljer att lyssna i vaksam stillhet, på den röst som aldrig vågat tystna.
Tröstande smeker jag obehindrat ömt, den spänstiga hand,
som för bara ett ögonblick sedan, obetänksamt svedde min hud.

Jag gör det med pinsam övertygelse och avklädd öppenhet.
De framrusande stenansiktena kastar ett blixtrande hån
mot min framkastade förståelse. De utropar min Golgata.

Mina ord som försonande lindrade mina angripares sår,
omvandlades påskyndande av iskalla ögons samförstånd,
till vassa taggar i min törnroskrona.

När jag lindar min slutliga absolution, mot alla dem som valt att stå som
motståndare, avklär jag dem all skuld med förlåtelsens befriande slöja.
Men handlingen förvrids av den bild som uppfattades under en tillfällighetssekund.

Snabbt samlas de förbipasserande likt pöbeln med valkiga pekfingrar,
riktade mot kullen med det tomma korset i stadens utkant.
Med blinda ögon riktas spjutspetsen mot kroppens mjuka kött.

Domen hade obestridligt fallit.
Med blodiga lemmar, fastnaglad mot skammens trä,
kan jag fortfarande höra deras skyndande steg i horisonten.
Och i luften dväljs fortfarande lukten av ’Jucieifruit’ kvar.