utanför muren levde gräsängder
friströvande hjordar
levde vildaplar
stenar
och åter träd

här och var stack hustak upp
gräsklädda
halmtäckta
lustigt
runda tak

rök ringlande
blomstergirlanger
sände
välgång
vida

här och var syntes stigar
ringlande
ormar
rötter
förenande
färdvägar

frifolken plägade vandra stigarna
färdvägarna
ibland med klingande bärok
ibland med snurrande hjulkärror
ibland med skottkärror
ibland med korgar
fyllda av frukt

det första de mötte var muren
stadsmuren
ofta log frifolken
ty ängsblommorna
ängsgräset
sökte mildra det hårda
ja
här och var i muren
syntes grästuvor växa

det andra de mötte var porten
stadsporten
i dagen öppnad
den måste de vandra genom

det tredje de mötte var
iakttagaren

det nästa de mötte var stadens torg
en stor cirkel i mitten
där myllrade det av liv
surrande röster
lätta steg
tunga steg
klapprande
springande
lädrade träskoade
järnskodda
barfotade

detta mötte frifolken
frifolken plägade föra näring till staden
stadsfolken såg detta vara förning
frifolken visste
ofta log frifolken
visst tog de emot silver koppar
till och med guld
detta
planterade de i jorden

husen stod runt torget
ändå syntes gatorna mellan dem vara kanaler
höga var en del hus
aldrig mer än trenne våningar
jodå
där i mitten
kan du se en ring runt ditt finger
en pärlring
då vet du att pärlan är en
så kallad mittpunkt
och tar du dig en flygtur
så ser du vart kyrkan var belägen

det fanns så kallat finare folk
det fanns så kallat lägre folk
indelade var de
av vem
det kan jag undra
dessa fanns det och många fler
och så
de smutsiga

det fanns herrsäten
en borg ett slott visst fanns det så
dragiga ekande byggnader
ur en del väggar andades
värme andades ljus
andra levde i skugga
av invånarna

gatorna
kanalerna var lagda stengolv
kullerstensgator
på en del platser
hade tänderna lossnat
stenarna lossnat
skärvor låg här och var
ibland lade barnen skärvorna i vatten
kanske tandfen kommer med sitt spö
och tandfen sökte vända
smutsen
de lagts i
men det var så många bryggor
så många ställningar
jodå
ibland lyckade hon ta sig fram
det är underligt hur fort liven vänjer sig
ändå skriker ögonen längtan
hon strödde stjärnstoff i ögonen
till lindring för de frysande barnen

i dagarna syntes barnen skutta
leka dansa ibland råkade de i luven på varandra
barnen släppte de luvorna snabbt
molnen har tillräckligt mycket att bära
utan vårt byk sa barnen
med hopp i fotvalvens bäckar

de hade lärt sig stegen mellan husen
de höll sig en bit från väggarna
det var de däringa gluggarna
ett tu tre kom det slask farandes ut
då gällde det att ducka
att skutta åtsidan ännu mer
stänkte det gjorde det
vid närmare beskådan
kanske gatorna var hoar med sulor i

om natten var det värre
omnatten då barnen låg tätt intill i sina bäddar
eller på golven i sömn
då var det marorna flög genom stadens gator och torg
det fanns de vilka saknade tak över huvudet
vilka huttrande satt i vrår
i hörn

det var de smutsiga
med trasiga kläder
laglappar
vad var det
och hade de lappar
hade de tappat dem
sjalar runt axlar och skuldror bar de
mer liknande trådar
avlämnade
övergivna nät
dessa sökte de dra närmre kroppen
i försök att erhålla värme
kommer ljuset igen

i en av alla vrår
existerade
en kvinna
hon skyggade nedåt med blicken
ibland sträckte hon ut handen
kanske en smula faller i
mestadels fick hon spott och spe
en gång hade hon varit vacker
så tänkte hon då slasket
plaskade
ned

vilket är ditt namn frågade grodan
mitt namn är borta för länge sedan

det är väl klart du har ett namn

de slängde mig i rännsten
för allt de sade jag gjort dem
namnet flöt bort

vilket är ditt namn frågade hon grodan
mitt namn bär jag i hjärtat
de flyr mig huttrande undan
säger mig vara slemmig

kvinnan rörde vid grodan
grodan såg bakomvärldar i hennes ansikte
får jag sitta i dina händer
jag fryser så
är det
det enda jag kan göra för dig
kom sätt dig häri
kanske har min handvärme flytt
sa kvinnan
sträckte fram sin handskål
och grodan hoppade
in däri

du tror att du en gång var vacker
det är du alltid

hur kan jag vara vacker i rännstenen
så jag önskar de såg

de ser genom mina ögon
så sade grodan

kvinnan såg in i grodans ögon
fylldes av
djup innerlighet

i handskålen upplevde hon rörelse
och hur det nu var stod ett väsen inför henne
du såg den jag är du löste murens form

denna natt skall de se
de lyfter dig ur rännstenen

i gryningen såg de vilka fastnat i då
en skimrandevacker kvinna stiga ur rännstenen
hennes leende omfamnade skärvorna i vattnen
guldfiskar simmade däri
till barnens glädje
hon strödde gryningsstoff
i alla vrår och hörn
staden skimrade
sällsamt
vackert

hennes befriade leende
gjöt balsam hos alla de hon mötte
i morgonvinden syntes hon vandra in i
gräshavens fröjdeljus
tack att ni lyfte mitt då
därmed ert då
ur rännstenen