Jag är ibland i kyrkan.
Ser andra försänkta i bön
böja sina sinnen för trosbekännelsen,
resa sig upplivade framför korset
medan käkarna rör sig eftertänksamt;
tacksamma för det sakrament de fått.

Med avund i tanken har jag försökt
att i alla fall ärligt låtsats knäppa mina händer
och be om den hälsa jag gärna vill ha -
men allt jag ser är död och förmörkelse
och mina sista dagar som grönsak i andra människors vård.

Jag tänker att jag är en syndfull människa,
en som inte är bättre värd
än att bli skjuten i rullstol sista biten
på livets väg.