berg splittras i tusen delar

virvlar runt med

runt ett eldklot

och solens fingrar rör vid den tunna linjen

tvenne eldfåglar stiger ur

lyfter

vidare

rör sol vid

rödmånes ansikte

stygnen brister

ur hennes mun forsar silver

sols månande

vårde

bergen lägger sig stilla

helt stilla i frid

och solen sträcker sina armar vida

ur dimrök lagd

av allt det gjorda

stryker med fingrar över gräsvindars slummer

och bergen klarnar

sina ögon

hon stiger ur molnvidas

silvervita

klara

kallad till

kvinnan bad

henne

låt mig vila

hon lyfter kvinnan in i vingar

bär henne uppför bergsstigen

visar henne sprickor

såning

gryning

skymning

rör vid vindens beslöjade ansikte

visar kvinnan

i klipphänder

växa en

martall

stammen är vriden med sol

med vind med hav med allt

kronan är ett hav av smaragdstavar

rör vid vindens naknade ansikte

och himlar bär

de skiraste

slöjor

rör vid stigen

hon bär kvinnan till platån

breder ut hennes trötta över marken

lyfter armar höga

breder ut fingrar

och stjärnorna hör hennes stämma

översköljer kvinnan med kristallandning

i månsilvrande natt för de samman hennes kropp

och kvinnan sätter sig upp

och hon

vakar med

kvinnan

dagarna stiger in i nätterna

nätterna stiger in i dagarna

kvinnan sitter helt stilla

stilla i

hel

eld helar

oläkta

hon rör vid hennes skuldror

säckarna är tömda

fäll ut dina

vingar

kvinnan flyger in i ökensolens

stjärnklara

natt

lyfter ur bröstkorg

drömda ansikten

vandrare av

solögon

jag har drömt om

det vackra i

att somna i varandras famn

att vakna i varandras famn

dina läppar mjuka snudda vid

dina ögon

dina fingrar

om allt det vackra

har jag en gång drömt

hur du väcker mina regnbågsfärger

om jag tar alla dessa drömmar

lägger dem i sanden

så sade de att

du

rätte

vilken bränner mitt hjärta

vilken ej lämnar mig

i ro

ro

ro

till

hav

hästen sträcker ut lyfter dimman

hans

ryttarens insikts

hjärta

galopperar

till hennes undsättning

giv icke

upp

min älskade

giv inte

upp

och sanden tvagar det givna

i glödhav silar solordens klangstoff

berg splittras i tusen delar

virvlar runt med

runt ett eldklot

och solens fingrar rör vid den tunna linjen

tvenne eldfåglar stiger ur

lyfter

vidare

sol rör vid

rödmånes ansikte

stygnen brister

ur hennes mun forsar silver

sols månande

vårde

bergen lägger sig stilla

tillrätta

tvenne purpurmoln i öknen

nuddar vid varande