I vaggan lades ett ok på mina axlar, att uppvakta döden i mörkaste gränsland. Mitt hjärta rustades, bland sten och damm kunde snart inget växa. Vass blick ur hårda ögon, inget levande gavs gensvar, mitt kall var det som drev mig. Jag lovades att få strida, evigt mot mörkret, inget skulle stilla mitt svärd, ingen skulle svalla mitt blod. Bara döden att omfamna mig.

Du satte att spira, där inget kunde växa, en blomma så full av växtkraft. Att sprickorna jag intalade mig inte fanns, snart fylldes av din ljuva doft.

Din blick på min rygg, jag kände dina andetag i mörkret. Inget sa du, inget visade du, ändå visste jag ditt hjärtas val. Vid foten av det raserade slottet, mitt bland mörkrets vilddjur, gav du mig vatten. Vatten att fukta myllan kring ditt rotskott. Jag fick ditt hjärta i handen, den ljuvliga smärtan fick mig att säga dig sanningen. Att det enda jag någonsin kunde ge dig var svarta rosor, änkans sorg och ensamma död.

I mitt hjärtas ödemark växer du dig starkare dag för dag, jag sluter ögonen och andas in doften jag förvägrar mig själv.

Jag blöder ur dussintalet sår, gamla, nya, ärr överlappar ärr. Tvånget driver mig framåt, mot det nya livet. En fortsättning på det gamla, en evig kamp mot mörkret. I vaggan avlade de eden som binder mig vid svärdet, formade min framtid så att den bara visade mig en enda utväg. Döden var min brud, tills du gled ljudlöst genom den svarta skogen och var den första att fullständigt överrumpla mig.