Vid nästa station står tiden stilla.
Liksom tåget bromsar sekunderna in,
glesnar och upphör likt ett regn.
Människor i frusna poser uppfyller perrongen.
Bara rökslingorna från cigarretterna
ringlar sig upp mot de orörliga molnen
och glider bort ur tid och rum.
Allas hjärtan har tills vidare upphört att slå
och vilar i ögonblicket likt fåglar i sina reden.
Avbrutna samtal hänger
likt oplockade frukter i luften.
Ett och annat påbörjat leende
slår inte ut i blom.
Någons bekännelse kommer aldrig till stånd
medan någon annan förblir okysst.
En avskedstår har frusit fast i evigheten.
Det finns något tragiskt i dessa ofullbordade öden
men också något vilsamt:
en bit av universum
som undgår alltings sönderfall
och trotsar tidens pil som genomborrar allt.
Så pressas ur intet fram
en tvekande sekund
och tåget börjar röra sig igen
mot nästa station.