Sillgrisslor är häftiga fåglar. De lever sitt liv på och i havet. Bara vid fortplantningstid är de beroende av land, när de på smala hyllor i klippstup lägger sitt enda ägg, starkt päronformat för att det inte skall rulla över hyllkanten och gå förlorat. När ungen blivit halvvuxen, långt innan den kan flyga, kastar den sig huvudstupa ut i luften och hamnar så småningom i havet (efter att först kanske ganska brutalt ha slagit i klippväggen under sin luftfärd). Där nere på vattnet väntar pappa grissla. Och så börjar far och barn att simma iväg…
När en grissla väl överlevt sitt första år har den stora chanser att leva länge. Man vet att sådana fåglar kan bli minst 34 år gamla och en grissla med den åldern har en stor erfarenhet och finner väl sitt liv och sin väg över vida hav.
Blott en erfarenhet saknar den och kan aldrig få: den kan aldrig lära känna den största faran på de Sju Haven, för när den väl stöter på sådant, som utgår från människan, och just fått en ny erfarenhet, då är det oåterkalleligen för sent…

*
1.
Det var grisslan som kom över havet en höst
han kom simmande hit med sin son,
hit till kusten från Nordsjön, en klippa nå’nstans,
där hans barn hade fötts ur ett ägg.

”Vi har Bohuslän här, vi är framme till sist,
havet friskt, vattnet fullt utav sill.
Vi kan stanna i skärgården hela vintern lång,
för i Bohuslän skall du bli stor”.

2.
Och de dök ner i glittret, på jakt efter fisk
där bland öar i gungande sjö.
Det var stiltje, var storm, det var solsken och moln
men alltid det renaste hav.

Pojken växte, blev stor. ”Snart så flyger jag nog!”
ropte ynglingen stolt från en våg.
Glad han dök ner igen och kom upp med en sill
men han fastnade i oljespill.

2.
Fruktlöst fladdrade han sina vingars klibbighet
kletet kunde han inte bli kvitt.
Trots allt putsande, badande, trots all hans kamp
var det svart, där hans dräkt förr lyst vit

där nu vattnet rann in, kylde ner pojkens kropp
”Pappa, hjälp mig! Jag orkar ej mer!”
Sen han kved, när han slungades högt upp på land
av en sjö som var svartklädd av sorg.