Det småduggade vilket gjorde att leran sakta men säkert förvandlades till en mörkbrun sörja som tycktes ta sig in överallt. Han tittade upp i himlen över värnet men det var bara en tjock gröt av en mulen dag som aldrig tycktes upphöra. Det hade varit så länge nu. Han rös och körde händerna i fickan på sin trenchcoat.

Inkallad mot sin vilja till ett krig han inte riktigt förstod och vars spelregler nästan påminde honom om en fars eller parodi, en blandning mellan en dödligt farlig idrott och människans strävan efter expansion. Till och med under framryckningarna från värnet påmindes han ideligen om detta. Någon tokigt befäl hade till och med börjat sparka ut en fotboll innan rusningarna mot de stationära kulsprutorna. Läget blev värre för var dag och de förlorade män i en takt som han knappt trodde var möjlig.

I början hade han endast varit rädd och förvirrad. Sedan hade han fått aggressioner och stridsvilja mot allt som tvingade honom ur bunkern med den lilla slafen, ut i vätan och de dödliga kulorna som ständigt svärmade över huvudet på dem likt ilskna bin.

Nu 7 månader senare hade han kommit till randen för vad han kunde härda ut. Han kände det inombords. Så tydligt nu. Det hade till och med blivit svårare att andas. Som om varje andetag protesterade mot ett liv som detta.
Han hade tappat något. Gnistan hade börjat falna. Livet börjat gå mot sitt slut.

Han hade uppsökt kaplanen, varför visste han egentligen inte. Han hade suttit och lyssnat en stund men tankarna hade varit på ett helt annat håll. Så hade han gått därifrån och utan att veta varför hade han fått med sig ett av träkorsen inne på kaplanens provisoriska rum.
Den låg i fickan på trenchcoaten. Han kunde känna dess konturer. Det på något sätt både sträva men mjukt putsade träet vilande i handen.
Varför han sedan gjorde det han skulle komma att göra visste han inte. Bara att han gjorde det.

Han la sig raklång i gyttjan. Med ansiktet mot jordvallen framför honom. Så föste han med händerna bort en del grus och jord, skapade en urgröpning i vallen. Han ställde korset i nischen som bildats. Placerade en liten ljusstump, som han tagit från logementet vid sidan och asken med tändstickor bredvid. Så tog han regnrocken ur persedelpåsen som han lagt vid vallen, drog den över sig och nischen och låg där ett tag flämtandes. Han kände lukten av våt jord. Av regnrockens gummi.

Han låg så tills andningen lugnat ner sig något. Så strök han en tändsticka mot plånet och tände ljuset. Det lilla kyrkorummet tändes upp och lågan spred ett varmt sken över scenariot.
Korset och dess skugga, och bakom såg det ut som en kyrkvägg med små håligheter och nischer. Jordens grund och stenens gnistrande reflektioner. Han knäppte sina händer och bad. Den första och innerligaste bönen han hittills hade uppbringat. Någon svarade.

En liten liten vindil sökte sig in i en glipa mellan rocken och marken. Smekte hans ansikte, fick ljuset att fladdra till lite. Och fyllde honom med liv.

Den nu sedan länge gamla prästen såg sig förnöjt ut över församlingen i den lilla landsortskyrkan med en tår i ena ögonvrån medan minnena flöt genom hans sinne. Han hade vid detta laget besökt många kyrkor, bett många böner, sett både kapell som katedraler.
Men aldrig någon kraftigare bön och aldrig någon vackrare katedral, än "katedralen" i Somme 1916.