- Hej
- Hej..
- Är du sur?
- Nej, varför skulle jag vara det?
- Nej, jag vet inte, tänkte att...
- Att vadå?
- Äsch, jag vet inte, jag vet ingenting längre.
- Jag vet en sak.
- Vad vet du?
- Att....
- Att vadå?
- Att jag tror på ödet.

Ordet liksom flög ur munnen på dig, rätt in i mina öron. Ödet. Vad är det egentligen? Något påhittat trams om att två individer är menade att träffas. Har hon rökt på eller vad fan pratar hon om?

- Ödet? Typ som att?
- Ja, att du och jag, att vi skulle..

Du blev tyst, stirrade på mig som aldrig förr. Jag försökte urskilja vad som egentligen låg dolt i dina ögon. Försökte på något sätt lista ut vad du tänkte säga härnäst. Men du bara satt där. Stirrade rätt in i mig. Tillslut kände jag mig nästan obekväm.

- Att vad? Gör inte så där. Du vet att jag inte tycker om det.
- Förlåt. Men det är bara det att.
- Men ut med det.

Mitt hjärta hoppade ur bröstkorgen på mig. Som om någon hade lagt en lastbil över mitt bröst. Känslan var överväldigande, jag kunde knappt andas. Jag hade känt dig i flera år men aldrig hade jag gissat att du skulle vräka ur dig detta. Du bara satt där och fortsatte stirra, som om du vore blind. Och jag bara satt där och försökte smälta vad du precis hade berättat. Jag försökte sortera orden som kom ur din mun. Placera dem i var sin logiska ordning. Men nej, allt bara flöt ihop. Älskar, dig, jag, dig, jag älskar, älskar. Älskar. Jag älskar dig.

- Jag älskar dig.