När nosen nuddar täcket och tårarna faller längs min kind.
Fångas doften av din hud min nos och påminner mej igen.
Din varma bringa som det nu inte finns lika mycket kvar av.
Dina armar som försvunnit så snabbt.
Man ser dej försvinner, ser dej gå.
Jag är rädd att det är verkligheten jag ser.
För den gör ont o jag vet att när du går
kanske jag aldrig mer få se dej igen.

Kanske bara med blåa kalla läppar.