jag ser människor överallt
men varför känner jag mig ensam?

det känns som att jag bara väntar på att livet ska börja

jag ler mot alla runtom
kan dom inte se att jag mår dåligt
eller är jag bättre på att dölja mig själv än vad jag tror?

allt runt mig är suddigt
borde jag inte se en klar bild?
eller är mina ögon helt fyllda av gråa tårar