Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om det förflutna som inte släpper taget.


Röster från det förflutna

Röster viskar i natten
Varje natt i varje dröm
De förföljer mig
Röster från det förflutna
De släpper mig aldrig fri.

Det lilla barnet som var jag
Hon ropar desperat mitt namn
Rädslan hon bar på finns kvar
Varför räddade ingen henne i tid.

Det lilla barnet vill få liv igen
Hon vill fylla tomheten de aldrig fyllde
Hennes trygghet de stal
De hårda slagen och orden om död
Bandet från förr spelas på repeat
Om och om igen.

Snälla, ta mig härifrån ropar barnet
Jag viskar sorgset i natten
Det är försent mitt barn
Du fick inte finnas och det får inte jag
Du kan inte gå tillbaka
Jag har fastnat i tiden för att du inte släpper mig.

Vi är båda vilsna i samma kropp
Vi delar samma hjärta och ditt blod finns i mig
Släpp nu taget lilla barn
Låt mig få spela en ny roll
Den där man glömmer och förlåter.

Det du önskar går inte att få
Du är förlorad så ge mig en chans
Jag vill ge dig näring från den kärlek jag får
Så länge jag flyr kan vi inte förenas
Vi kan aldrig få tiden åter.




Prosa av SophiaZ
Läst 196 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-10-11 22:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

SophiaZ