I gryningen hissar dagen
sina trasiga molnsegel
och styr med solkompassen
mellan öar som klättrar
över framtidens horisont

Rasande sliter tiden
nattens ankare,
lossnar och skjuter iväg
likt ett fiskstim
mot en hemlig kust
Ständigt dras den
mot målet att upphöra

Vi som åldras i passadvinden
dras mot samma mål
och omsluter världen
med våra ögonlock,
inte för att vi blundar för den
utan för att vi känner den