Jag vaknar hastigt på nätterna,
ibland genom svett,
ibland med en tår på min kind.
Undrar om ni kände smärtan när elden tog över er.
Undrar om ni hann försvinna från verkligheten innan ni hann känna något.
Jag ser ibland era vänner gå genom staden,
med röd sprängda ögon,
med falska leenden på läpparna.
Drogerna/alkoholen som var en "rolig" grej, har blivit eran vardag.
Ni tänder en joint för att gå ner i varv.
Hoppas på att ni snart ska bli lugna.
Men istället fastnar ni på samma tankar om de som hände våran glada vän.
Ni tror allt blir bättre med giftet i era kroppar.
Ni ignorarar nu sanningen och har fastnat i eran bubbla.
Ni vänder alla kära era ryggar.
Varför gjorde jag inge åt det tidigare...
Varför sa jag emot?
Nu finns inte jag längre för er men ni finns alltid inom mig